Det gamla feministiska slagordet "det privata är politiskt" tycks fortfarande vara fullt användbart. Ingen protesterar mot att det som sker inom hemmets fyra väggar ska ses som politik. Till viss del tycker jag det är en sympatisk tanke. Att X slår sin fru kan knappast ses som någonting individuellt, utan måste ses som en del av en mycket större problembild. Att Y och Z inte delar föräldraledigheten mitt itu kan också ses som större än ett val baserat på familjens egen vilja. Så långt är jag med. Men sen blir det plötsligt bara obehagligt. För om allt jag gör i mitt egna hem är att se som ett politiskt statement så borde jag låsas in i en källare och nyckeln kastas i Östersjön. Sätt Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg på åskådarplats och de skulle sedan ivrigt propagera för att ovanstående tanke omedelbart omsätts i praktiken.

Problemet med "det privata är politiskt" är att det skam- och skuldbelägger en massa kvinnor och män. För nä, allt som sker i våra hem är garanterat inte feministiskt korrekt. Och ska inte behöva vara det heller. Någonstans är väl ändå det mest feministiska man kan göra att erkänna att alla kvinnor är olika och har olika behov? Inom vissa gränser (se nedan någonstans) är vi dock alla kvinnor med likartade erfarenheter av samhället. Men även inom kvinnorörelsen ska vi splittras pga petitesser. Bland det absolut värsta jag vet är uppdelningen i hetero- och homosexuella kvinnor, som ofta leder fram till den i mina ögon rätt obegåvade slutsatsen att de heterosexuella kvinnorna sviker kvinnokampen. Så om jag råkar ha relationer med män så är jag inte feminist "på riktigt"? Oerhört intressant. I så fall måste vi ju reda ut vad i dessa relationer som omöjliggör min feminism. Jag kan ogärna isolera mig helt från män. Jag har liksom hela släkten, bostadsområdet och skolan full av män som jag måste interagera med dagligen. Jag kan ogärna sätta kodlås på min dörr och bara lämna ut lösenordet till mina tjejkompisar. Det tror jag inte det är någon som begär (är det det så boka in mig på nästa resa till månen, tack). Alltså landar vi i Andrea Dworkins gamla teori om att heterosexuellt sex är detsamma som våldtäkt. Är det därför vi heterosexuella kvinnor sviker feminismen? För att vi är aktiva inom relationer där vi tillåter män att "våldta" oss? Ursäkta, men jag har aldrig kännt mig våldtagen för att jag haft relationer med män. Däremot skulle jag känna mig väldigt, väldigt illa till mods av att förtrycka min heterosexualitet för att passa in i någon feministisk grundmall. Jag som kvinna har en massa krav att försöka uppfylla redan, det räcker gott och väl.

Det underliga är att det verkar helt okej att försöka splittra oss kvinnor efter sexualitet. Jag kämpar gärna för alla mina HBT-systrars rättigheter och jag vet att den absoluta merparten av dem inte vill kicka ut mig för att jag håller killar i handen. Däremot ska vi kvinnor ENAS över klassgränser. Hosthost. Jag sitter och mår illa när t.ex. F! pratar om att alla kvinnor tjänar på att gå ihop. Nej, det gör vi inte. Varför skulle jag tjäna på att samarbeta med överklasskvinnor? De är, vilket väl hörs av namnet, en del av överklassen, vilken i sin tur förtrycker arbetarklassen (där jag huserar). Kvinnokampen får inte mista klassanalysen, då är vi riktigt illa ute. Men som det är nu är det alltså mer korrekt att samarbeta med Fru Von Svinhufvud än vad det är att samarbeta med oss heterosexuella arbetarkvinnor? I så fall gör det inte så mycket att jag utesluts för jag vill ändå inte vara med längre.

Jag har i min enfald trott att feminism handlar om ett systerskap där vi luckrar upp alla dessa måsten tjejer lever under. Istället har feminismen ersatt de gamla med nya. Som feminist och tjej får man inte vara heterosexuell, inte kolla på porr (dödssynd!), gilla annat än gulligull i sovrummet (dödssynd #2) eller anse det bättre att samarbeta med vettiga män än överklasskvinnor. Ja, jag vet att jag generaliserar och givetvis finns det hur många bra feminister som helst ute i världen. Men det hjälper liksom inte när man lik förbenat känner sig betydligt mer förtryckt av sina så kallade systrar än man någonsin kännt att man blivit av någon man. Låt mig vara ifred. Det privata är inte alltid politiskt. Mitt sovrum är inte arenan för mina politiska statements. Så det så.

PS. Jodå, jag är feminist. I mina egna ögon betydligt mer feministisk än vad F! någonsin verkar kunna bli. Bara för att räta ut eventuella frågetecken.