Den där karln tar andan ur mig...

Jag glömmer bort att han finns. Ser honom ibland inte på långa tider. Så länge sen jag såg honom första gången. Första gången vi såg varandra. Länge, länge sen... Jag vet inte ens var. Kanske på hans jobb. Kanske... Ett foto i tidningen fick mig att sucka en gång. Möten i mataffären och mina kinder glöder. En timme på mitt jobb för inte så länge sen. För nära, för varmt, för alldeles härligt att reagera så på nån man aldrig ens kramat. Han skulle få ta mig med vart han ville. Troligen skulle han också göra det om någon av oss sa nåt.

Där står jag i skogen bredvid vägen, röjer och jobbar, med håret på ända. Fredagkväll och varmt. En kort tut, en hand, och en blick oändligt lång och sugande.

Åhhh! Ropade jag.                   

Innan färden inleddes såg jag bara två vägar. Antingen den ena eller den andra, medan det under resans gång visar sig finnas en tredje, fjärde, massor andra vägval att göra...

Det ligger inget hus vid sjön, där mitt minne av oss, säger att det ska finnas. På vägen dit passerar vi Himmelriket. 

Jag tog bilen och for tillbaka till ormen, bara tvungen att fotografera den...

Kastar mig över tvångstankarna och frossar i dem: Måste röja hela den där biten, jaa, det gör ont i rygg och handleder, men det måste bli klart! Ja, det är svettigt, myggigt och fullt med myror, men det ska göras. Sen... Nää! Inte sitta och vila. Ut på cykeln. Bara rulla, låta mjölksyran rinna bort ur kroppen. Eller hur var det nu... Mäta sträcka och tid, ta i ordentligt uppför backarna? Visst var det väl det han (INTE!!!) sa... Och så den där rösten i huvudet: Du borde stanna och plocka upp varenda flaska och burk du ser! Dels för att städa men mer för att göra det jobbigare! Gaaah! Oj! En älg. En påkörd orm. En bäver! En räv. Och där ligger en bit av en papperspåse med texten "Delsbohallen". Alla de där små avfarterna! Skulle ju ha... Testat cykla upp där och sett var de tar vägen. Eller i alla fall ta bilen och gå ner där mot vattnet. Kolla in den där stugan, stenen, eventuella ridvägen.

Tre timmar. Tre jäkla timmar för att ens bli lite trött och hungrig. 

Du är i mig. Som en envis, evig vind. Du släpper mig inte. Jag kommer inte undan. Och det är inte kärlek. Så skönt. Visst är det en passion, en dragning, en förälskelse, en kärlek, men den är gemensam, den är i det gemensamma. Det är paradoxalt. Det är sant. Det är sedan länge. Det är sanslöst skönt.

Smäck näck somnade jag i solen på min egen altan, osynlig om än nära de som passerar. Ingen filt. En vind som höll undan myggen. En guldstund.

De andra intrycken...  

"Det där gick fort för att vara en 70-åring!" Tänkte jag. Tills jag kom på att hon som cyklade förbi är yngre än jag. Snacka tantvarning på henne...

Irriterande småpåvar som jobbar på såna ställen som kassor, växlar och sopsortering... En hink vatten på släpvagnen fick det bli.

Alla dessa sadlar min rumpa sliter varje dag. Tre stycken idag. Inte konstigt jag är trött nu.

Man kan svara i telefonen. Annars blir jag kanske pinsam. Tvingar. Är offentlig. Beter mig illa. Trängen in i hörn. Pressar. Som en Skithög. Vilket jag troligen är. Tack.

Ni skär av mig allt mitt vuxna jag. Idag vill jag inte leva igen. Jag orkar inte vara ifrågasatt i varje del. Jag vill inte ständigt be på mina bara knän. Jag vill inte känna mig värdelös. Jag vill inte att alla andra tror sig veta vad jag behöver. Jag har redan analyserat vad jag ska ha i mitt liv. Inte någon som säger: Du borde ha... Du skulle! 

Fatta att jag mår jätteilla trots all er snällhet. Trots välviljan. För ni ser inte mig. Inte den vuxna jag. Ni ser mina prestationer. Som aldrig räcker till och alltid ska kritiseras, Ni lyssnar inte. Förstår inte vad jag pratar om. Ni tycker alltid att jag pratar för HÖGT. För mycket. 

Just nu hatar jag livet.

Mitt i allt det som är så roligt nu, allt som lossnat och börjat fungera, möter mig den där hemska, den jag anat länge nog nu. Den ingen ser utom de som en gång var med. Balansen försvinner och jag vet att jag är sjuk igen. Jag vet att det gått lång tid, att jag bett om hjälp, men inte förrän nu förstått att det är på väg mot riktigt illa.

Jag borde ha förstått. De två stora, och deras följare, är ju under rätt god kontroll nu. Där finns inget tvivel inom vården och jag får rätt hjälp både därifrån och från medmänniskor. Men det här... Så svårt att förstå för den som inte varit inuti eller nära intill, så ohanterbart för både den inuti och intill. Det ögat ser är ett. Det örat hör en annan. Det man anar blundar man troligen för. Och den som vet och inser kommer i alla fall inte åt. En otäck sjukdom som kryper in i hjärnan och är så svår att utrota.

Men förstå mig nu rätt. Jag mår till största delen bra mycket bättre än jag gjort på många, många år. Sen är det ett mörker jag måste ta tag i. En sjukdom som funnits vid min sida, i mig, till och från sen... länge.

Jag står rak bredvid dig fastän du nätt och jämnt snuddar vid mig. Tillfreds, stark, stolt när kommer energin tillbaka. Det är magiska stunder, utan ord, utan kamp. En tankes styrka, en högre gemenskap. Klokt. Förunderligt avslappnande och skönt. Utan baktankar. Bara rent och skärt.

Ohjälpligt veknar jag. Stolta, starka jag som är så på gång i hela livet, blir mjuk och len. Lydigt följer jag det som sägs mig. Nöjd ser jag resultatet. Bjuder till. Jobbar på. Belönas. Sover gott och vaknar tidigt. Tror att jag klarar mig. Vet att jag klarar mig. Stänger av allt vad kärlek heter medan alla andra känslor får flöda. Men kontraorder kommer. Tvärtom. Ge dig. Inte All-in, men böj nacken lite. Ta emot i alla fall. Du behöver inte ens ge. Bara vara närvarande. Bara skratta och lyssna.

En dag av sorg och oro. Igen. Grötkastrullen stod på spisen och äggen låg på kylning när hon bullrar in med båda sina hundar och en brinnande cigarett i näven. Jag tror att jag bemötte henne distinkt, klarsynt, rakt och lagom strängt med den kärlek jag ändå känner för denna människospillra. Långt hemifrån. Långt ifrån sitt tillfälliga hem. På helt fel plats med helt fel person. Och jag måste slå ner alla de rasande RÄDDAHENNE-hormonerna som flyger i min kropp. Jag talar om att man inte röker i mitt kök. Har man supit i flera veckor behöver man mat, så jag langade fram en sked till och vi delade frukost. En rad regler nödvändiga just då. Jag skickade med henne en gammal men fungerande och laddad mobiltelefon. Vi glömde rena trosor eftersom hon redan glömt att man inte får ta in hundar i min hästhage om hundarna ska överleva.

Jag checkar av dig om en timme, sa jag, när hon vinglade iväg efter stora vägen med hundarna lösa, bort till det galna, och jag for på jobbet. Pratade med hennes far som inte kan ta sig någonstans, la upp en strategi för att få loss henne och iväg alla de långa milen hem. Men när jag ringde, inget svar,och sen, med andan i halsen, smög upp och ringde på dörren, kollade fönstren var ingen där. Fåglarna hade flugit. Igen. Helvetes jävla sprit... Och han har mer grejer den där killen som inte får upp den, men bara vill och vill som det blir av tjack.

Egentligen räcker det alldeles  med omsorger om henne, de känslomässiga rasen är över. Jag vill bara hjälpa hennes far. 

Det är något gott som händer. Sakta kryper det på mig, på oss. Livet mjuknar. Allt lättar. Plötsligt är det roligare. Och nej, vi är inte tillsammans. Det är inte honom jag pratar om, utan det stora hela. Som när regnmolnen lättar. 

Dina minnen är mer tydliga än mina. Du står stadigare i dina beslut. Din sinnesnärvaro är intensiv. Dina kunskaper ovedersägliga. All min stridslust, tävlingsinstinkten, rinner av mig och jag lyssnar, frågar, de svåra, de konstiga, de intima, blödiga frågorna, berättar det onda, det pinsamma utan skam. Timmar, dygn, veckor, går åt till att närma oss, komma nära varandra, sanningen, strukturen.

Vi tittar bakåt tillsammans. Det roliga, det rätt jobbiga, den smala sängen, de andra. En kväll sa du: "Sätt på kaffepannan." Och in genom dörren kom halva din släkt. Jag var inte beredd, gick, och trodde aldrig jag skulle komma tillbaka. Hon älskar mig. Din mamma. Och du säger att ja! Det var ju därför. Du ville att jag skulle träffa dom. Presenteras.

Vi tänker här och nu och framåt. Du stiger in och hälsar alldeles utan att bry dig om att jag blir nervös. Där finns inget val. Du är självklar och du tänker stanna kvar. Som vem, vilken roll, vet vi inte, men kvar blir du. Du gör så gott. Lugnar, bromsar, får mig att rodna. Kliver med självklarhet runt i mitt kök, lagar god mat, hittar själv. Sent i natten är det dåtid igen. Det var aldrig så som du trodde, säger du. Det var alltid känslor. Det är alltid känslor. Nu är vi här igen.

Smock! Så jäkla enkelt! Allt på plats. Enkelt! Det finns i kroppen. Det finns i huvudet. Det behövde en puff. Jag blir så förbannad på dig, på mig. Så tacksam för dig, för mig, för känslan som bara står där och ler mot mig. Förmågan att hitta balansen, fokus, rytm. Att jag lät det försvinna. Negligerade. Så bara några få ord, råd, från någon, några, två, jag litar på, kan ta kritik från, och det blev enkelt. Två veckor. Två sketna veckor för att hitta stabilitet  i ett problem som funnits i två år. Grundträning under vintern, sen det goda kom tillbaka, och sen bara viljan, lusten, att hitta den där rytmiska andningen, energin i armar och ben. Finjustering av material, både för skidåkningen, cykeln och hästryggen, anpassning till det som varit så ont, hjälper, sätter på plats, fascinerar. Två veckor, och inte ett trassel med knät. (Efter två år med sjukgymnastik och medicin med bara litet resultat) Motivation! Fokus! 

Alltid denna oroliga April. Energifylld möter du mig, ny, i blomning, med snuva och rinnande ögon, kryp i kroppen och bultande hjärta. Och min älskade snö blir förrädisk, för hård, för lös, svart av snömöglet, visar allt skräp vi låtit gömma sig i det dunmjuka under vintern. De svarta bananskalen, den ensamma strumpan, en bit byggplast och Onda. Du står bredvid mig med allvarliga ögon, minnen och avgrundsdjup klokhet. Famlande sätter jag mig intill dig och försöker förstå det som är våra liv. Allas våra liv. Varm, pulserande, förvirrad tittar jag på himlen ovanför oss. Där borta är svaren. Håll min hand på vägen dit. 

Lite motsträvig för att armen värker och för att hästen vägrade bli fångad sätter jag mig till slut i sadeln och den första tanken är: Gud, så härligt det här är! Jag skulle bara ta en skrittur inbillade jag mig. Nu är det ju så att min Pålla är pigg och energisk och mycket viljestark, så inte blev det någon enkel skritt. Ett envist utepass i kort trav med mycket skolande övningar. Kontenta: Man ska alltid sätta på sig en ordentlig sportbehå när man ska rida... En timmes nedsittning övertygar mig också om att jag trots allt är tränad för det. Skönt.

Den andra världen: Jag blir irriterande irriterad över fröken Ms kommentarer till och om någon  jag egentligen inte vill ha men ändå på något sätt betraktar som mitt revir. Eller... Kanske lite avundsjuk på att vi har svårt att skämta med varandra på det där sättet. Allvaret smyger sig alltid på mellan oss. Jag blir både tyngd och lycklig över den kontakt vi har. Konstig känsla.

Så Annorlunda än förra gången, än andra gånger, än någonsin. Istället för lust, kärlek man-kvinnasyndromet som alltid drabbat oss annars. Du väcker hela tahandomet fastän vi är lika på så många plan. Och lika livrädda. All den där smärtan, den fysiska som de som inte är drabbade har svårt att greppa, den psykiska som för oss båda, både kommer av liv med värk och starka tabletter, likväl som det avgrundsdjupa vi haft sen vi var små. Trevande söker vi något vi inte sett hos varandra. Det andra tror jag.  Den där ilskan jag hade har falnat. Jag förstår vad det är som händer. Förstår när du måste ta till eremitgrejen. Det är helt ok. Jag kommer inte att vara arg på dig mer.

Men mina egna dagar är tunga. De bara radar upp sig som något som måste betas av. Jag sliter mig genom arbetsdagarna. Hästarna vilar för jag orkar bara inte. Skidorna likaså. Även om jag fixat med min utrustning och sköter stall och hem. Igår var jag på begravning. Såg alla dessa förtvivlade ungdomar, sönderslitna själar, värker med alla närvarande, torkar tårar, packar in chockad ung man. Struntar i kaffet. Åker till jobbet en stund extra. Och sen sover jag. Först stenhårt. Sen för tidigt vaken. Omöjligt att somna om. Snuddande tanken: Jag vill inte. Tamejfan! Om och om igen kommer det där. Jag vill inte.