Barfotafötter mot den barriga stigen. Den glada hunden studsar bredvid lekande med sin pinne. Natten är sanslöst ljus och vaggar oss. Blommorna i rabatten jag planerade för så länge sen är praktfulla. Vilda, vackra, frodiga. Som jag alltid drömt om att de ska vara.  I motsolen är min husgavel stolt. Det här kämpar jag för. Här lever jag med naturen, med syre i mina lungor. Ängens gräs har tjocknat utan att störas av allt det sly jag dödade i våras. På den andra sidan gården kan björnen sitta och äta. Barfota över vinterns hörester. Barfota i den torkande leran. På vägen ovanför passerar en bil med mina vänner i. Alla hundar och katterna sover hos mig. Jag saknar en av  mina män inatt.

Hon gör inte det hon ska. Eller jo... Först är det så. Sen ber hon mig vänta.

Förvånad och överrumplad känner jag hennes mjuka kropp bredvid min. Hennes underbara bröst intill mina. Likadana. Det långa ljusa håret är plötsligt utsläppt. Hon vill ha mig.

Vad gör du!? ropar jag, chockad, likväl smickrad. Hade du varit man hade det jag anmält dig för sexuellt övergrepp!

Någonstans inom mig är jag helt övertygad om att jag sagt detta högt i natten. Lika övertygad är jag om att jag för första gången på länge är attraherad av en kvinna. Varför skulle jag annars drömma om att denna vackra, blåögda, amasonkvinna gör detta med mig?  

I ugnen gräddas rabarberpaj och de stora bekymren är bortsuddade. Solen ska värma oss idag. En stillsam helg väntar. Tror jag.

Före det ska jag försöka sluta fred med min far. Pajen lär hjälpa en bra bit...

Jag känner mig förjäkla fet idag. Ett par otäcka bilder där jag ser värre ut än jag är spökar. Lågvattnet i mitt sinne bidrar fint till det hela. På ett par olika punkter har mina föräldrar återigen tagit ifrån mig min vuxenhet. Fan! Jag får hjälp, men också oönskad sådan som kränker mig. Jag blir stukad. Vad jag än säger och gör i de situationerna så blir det fel. Även när jag tiger och går undan har de åsikter på mitt agerande.

Kvällen blev bättre. En bra ridtur med trevliga möten i skogen lyste upp tillvaron tillika en lång grusvägstur i bilen med en kompis. Jordgubbar till kvällsfika... Mjo... Livet blir bra. 

Allvarligt talat... Jag orkar knappt vara vaken längre. Trots sömn till nästan nio i morse. Trots att jag börjat må mycket bättre. Det är nog första dagen utan dödslängtantanken, utan ordentliga sjunk. Långsam arbetsträning. Fyra timmar diversearbete gick rätt så bra. Kroppen är stressad och själen trött. Mitt i allt har jag klarat att ta tag i lite nödvändigheter. Nu ska jag äta lite jordgubbar. Sen får det räcka för idag.

Jag vet att det är sent men nu har jag satt min sista potatis för i år. Och lökarna... Egentligen spelar det nog ingen roll för det har varit satkallt hela våren och den så kallade sommaren. Vi får väl se... Jag är i alla fall nöjd med att ha gjort det till slut. Puh... 

Det blåser kallt hos oss. Fördelen är att vi slipper myggen.

Hästarna går på bete och mumsar i sig. Mitt sto är smällfet. Härligt! Nu har jag ridit tre dagar på raken. Båda hästarna känns fina och genomarbetade. Tjejerna och jag samarbetar fint med djuren.

På något plan känns livet lättare. Jag tål motgångarna även om själen är skör som glas och tröttheten väller över mig i förvillande jämna vågor. Kroppen kräver många timmars sömn för att depressionen tar så mycket kraft. Den fysiska aktiviteten ger endorfin som gör att jag kan gå vidare ett tag till.

Maten fungerar lite bättre. Jag klarar av att äta på ganska regelbundna tider. En väg till läkning.

En tjocktröja på nu. Kanske blir det en tur. Det skulle vara mysigt. 

När han kommer in i rummet fryser blodet i mina ådror, varje liten cell i mig reagerar, fastän jag visste han skulle komma. Bara av kärlek. Bara av den starka obändiga kärleken mellan oss. Aldrig någonsin, ingen annan, har fått mig att reagera så. Det finns andra i mitt liv, har funnits, som jag älskar eller älskat, men aldrig som han.  

Arbetstränar. Hänger på mitt ena jobb och gör bara mina egna saker. Tar en och annan kund, men kan gå undan precis när jag behöver. En full dag är för mycket. Tröttvågorna kommer några gånger. Till slut väljer jag att åka hem och klippa gräsmattan istället. Två timmars svett. Skönt. Under kvällen red jag och tjejerna hästarna till ett annat bete. Det blev rätt sent.

Inte ett enda gråtsjunk idag. Bara vemod över att den förbannade kärleken ska se ut såhär. 

B&J och filmen "Äntligen Midsommar". Ihopsnörd strupe av berörelse. Så ont det gör. Jävla tårar som rinner. Vemodiga, lyckliga, sömnstörande. Bara vanliga tårar, vanliga ledsentårar som alla har. De sjuka, illavarslande, håller sig undan. Trodde jag skulle klara mig utan saknadsångesten söndagarna utan dig brukar innehålla. Det förbannade priset jag får betala för att älska dig.

Dina söner satt där. Med oss. Dom vet allt. Det är kärlek. Kramen jag fick av den ene var hård, varm, tröstande, underbar. Ändå...

Jag förlorade dig ett tag, sa du. Jag tappade bort mig. Du tappade bort mig. Vi förlorade varandra. I det desperata försöket att slippa älska dig, att hitta en annan kärlek. 

Jag förlorade min kamp.

Det gick inte, sa du.

Jag hittade tillbaka. Du väntade på mig. 

Med saltvåta kinder, hulkande, suckande ledsen i min tomma soffa. 

Du väntar på mig. Jag väntar på dig. 

Det här är vad förskringskassan har att fatta beslut utifrån då det gäller min sjukskrivning efter den diagnos jag äntligen fått. 

Har ni haft en bra midsommar? Ätit god mat? Träffat trevliga människor? Hånglat ett midnattshångel med snyggaste?

Efter ett par tuffa veckor känns det som om denna midsommar är den bästa jag haft i nästan hela mitt liv. Utan särskilt god mat. Varmkorv på OK räknas inte till delikatesserna... Utan att hångla. I alla fall inte särskilt mycket. Trevliga människor. Massor med omtanke har mött mig. Många varma famnar. Goda diskussioner. Återseende med fina människor jag inte träffat på länge. Utan alkohol. Såklart. Min bil och jag har varit ett. En så stor skillnad från onsdag till idag har jag aldrig varit med om. 

Min fina prins mådde bättre idag. Så skönt att se...

Den stora Kärleken. Älsklingen, kom till mig igen. Vi har pratat, skrattat, rett ut. Det är vi som det alltid varit. Utan att han följde mig hem. Han stod för mig ikväll. Berättade för andra. Satte sig hos mig mitt i fokkhavet. Bland alla de som kan skvallra. Det spelar ingen roll vad de säger. Slänger hon ut honom får det vara så.

Någon sa igår att jag ska glömma honom. Att han inte är värd min kärlek och väntan. Så enkelt är det inte. Man kan inte välja vad man känner. Jag har försökt. Det vet ni som följt mig.

Jag är kär. Evigt förälskad. Alltid älskad. Han är värd det.

Med skorna i handen smyger jag ut från ditt hus. Händerna har kramat, masserat, famnen vaggat dig. Du somnar i min famn. Som vi förändrats. Från skoj och galenskap till denna stora kärlek. Din kropp saknar min och min din när jag lämnat dig. Själen är kvar.

Inatt lämnade jag min eviga kärlek för din skull. Han finns kvar en annan dag. Jag sa att jag for till dig. För att du behövde mig. För att jag behövde dig. En himmelsk förening. Inte sex och förälskelse. Bara lugn kärlek mellan människor. Fortfarande oförenlig. Fortfarande omöjlig att förneka. Du är den finaste människa jag vet. Den vackraste själen. 

Sov nu gott inatt. Imorgon är jag hos dig igen. 

Och jag fastnar framför en film.

De tårar som måste komma, kommer. Berörs. Lättrörd och skör. Lättande gråt. Enkel gråt. Skön gråt. Som änden på en sorg. Änden på min egen men också början på en av mina närmaste vänners. Styrkan kommer med gråten. Nu är det min tur att få delta i muren runt honom. Som han stått i muren runtom mig.

Vemodigt stark. Trött. Modig.

Och storhelgsorolig. Som så många som levt som anhörig till missbrukare.