De är fulla av blå, gula nära gröna, röda och lila fläckar. Rispor kors och tvärs. Hon ser dem och frågar en rak fråga. En stark kvinna. Modig i sin vänhet. Kanske är de idag utbildade för att möta de där märkena med frågor. Kanske är det bara så hon är. Den här gången var det bara rent kroppsarbete som skrapat och misshandlat. En annan gång gör frågan nytta för någon som inte själv vågar berätta...

Det är oändligt jobbigt stopp i mitt liv även om jag får en massa saker gjorda. En lång uppförsbacke med en lista av måsten rasande mot mig. Lös det här problemet, eller det här, nu är det akut, kämpa, lösningen!!! Jobba hårt. Slit med kroppen. Skruva samtidigt som du är på kontoret. Vad var det sagt om vaddå? Hur fixar vi jobb? Måste vi äta? När jag monterat tre timmar på raken med frågor hela tiden, med den konstant felsökande personen skruvande vid det andra bordet, säger chefen ändå att: Nej! Vi har inte tid att dricka kaffe! Det är omänskligt. Vad är det jag ger mig in på? Ska jag verkligen välja den här vägen? Eller kommer den att förändras efterhand?

Jag är inte nere på botten. Ligger inte under täcket, tar mig upp även om benen sviktar, även om tårjävlarna rinner och hissen går upp och ner hela tiden. När orken är så liten jag fräser som en ilsken katt och svarar emot både mot mina föräldrar och syskon, tyvärr mina barn, där jag annars är betydligt mer diplomatisk. På köpet tog jag hand om en del personer jag retat mig på en tid. Förresten en som naggar mig i kanten genom att antyda saker, kolla mig, nästintill stalka mig. Otäckt... Nu får vi se. Jag har varit riktigt rak idag. 

I den här situationen, med en otäckt eskalerande sjukdomsbild, ovikligt sviktande ork, tårattacker många gånger per dag, ter sig ingenting möjligt att lösa. Det som håller mig uppe, är en förtröstan att allt till slut alltid blir som det ska vara. Håller jag mig bara på den smala linan som är livet en stund till, nyper i av alla mina krafter och försöker agera på ett rätt och sunt sätt, kommer hjälpen. Jag ska orka. Det ska gå. 

Skulle väl ha sytt de där fyra stygnen, men tejp går bra det med. Stelkrampspruta såklart. En jäkla tur! Alldeles otroligt tacksam att det gick så bra trots min trötta virrighet.

De två senaste dagarna har varit fulla av frustration. Glädje, förväntan, ilska, maktlöshet, ensamhet, lycka, i en salig blandning.

När jag är glad över all ved, säger en besserwisser att den ju inte är riktigt torr. Han har aldrig haft ved som basvärmekälla i sitt hus. Jag har eldat i alla år. Så trött på all bli läxad...

När jag städat dotterns lägenhet, ifrågasätter den som ställer rekordmest onödiga frågor, varför? "De var ju hemma och städade för någon vecka sen." De gjorde en del av städningen och jag en annan. Jag gjorde putset, stylingen, men det ska hon skita i tycker jag! Varför fråga? Hade det inte behövts hade jag väl heller inte gjort det?

När jag försöker hjälpa blir jag mött av ilska.

När jag förklarar att jag inte vill handla av honom får jag gång på gång förklara varför. JAG VILL INTE. Av en rad orsaker faktiskt. Men jag ska inte behöva redovisa dem för någon annan.

När tillvaron är full av dessa hackiga möten, där jag gång på gång får ta om energin, backa och försöka hålla rösten lugn, låta bli att förklara för de som ändå inte vill förstå eller lyssna, utan egentligen bara framhålla sina egna åsikter, blir livet så oerhört frustrerande och tungt.

I köket, ensam, innan middagen, kommer primalskriket. Högt, smärtsamt, trasigt, befriande, skrämmande. Och tårar. Och slutpåallorken. Känner mig undanskuffad, ifrågasatt, förminskad, opålitlig, naiv, oälska, värdelös. 

Men det blev mat. Bra mat. God mat. Lugn tvåsam middag. Det blev eldat, varmt och gott med den där veden... Bortplockat i köket. Sopat. Klart för en enkel gårdsstädning på baksidan. Lite hemkokad kola kan trösta...

Då tar den där andra delen över. Kapar, kapar, kapar mig maniskt genom högen. Kapar lite i tummen med motorsågen. Handsken slits sönder och jacket är rätt så långt det kan vara där på insidan. Konstaterar att senorna hållit och att jag kan röra på den. Lindar in den i ett hårt paket av papper och eltejp för att stoppa blodet. Det gör inte så ont. Tänker jag och vet att såret nog borde sys. Det bekymret tar jag imorgon. Och går ut igen. Kapar klart. 

Klyver tills det verkligen är svart ute. Kör in en skottkärra av den nyfärdigade veden. Det luktar gott och plötsligt är jag galet nöjd med att jag ser en ände på vedhögarna. Fascineras av att det inte kommer att räcka med min vedbod i år. Allt får inte plats. Det har inte hänt på alla år jag bott här. En lättnadens lycka.

Så mycket trevligare när tårarna rullar...

De här långsamma första tveksamma stegen, dagarna, ut ur  mörkret. Är marken stabil? Viker sig benen? Fortfarande så skör, så trött, så försiktig men ändå med en liten pyrande hoppets låga... 

Och de vek sig. Denna dag är tillbaka till ruta ett och gå. Förbannade tårar, ledsna tårar, ett knakande sprakande ont som blixtrar igenom mig gång på gång. Möten med medmänniskor som inte menar annat än vänlighet och omtanke spräcker den tunna is jag försöker gå på. Tysta, trillande tårar som bara är där och inte kan ge sig. Självföraktet hoppar på mig en stund. Det ska gå över men just nu är det bara att vara i det.

Om alla tyckte som jag

Om jag fick bestämma

Om världen vore snällare

Om man slapp klippa håret

Om det vore fred överallt

Om alla barn hade det tryggt och skönt

Om budskapen gick fram

Om alla hade mat på bordet

Om solen sken lite mer

Om du kunde maka dig till att svara i telefonen 

Ja det har hållit en dag till. En alldeles vanlig dag. Eller ja... Med en hyggligt normal nivå på orken. Såklart alldeles för många moment egentligen, men det är inte det jag räknar, utan det jämna sköna. Inga äckliga yrselattacker eller trött, matt, slutslukad. Heller inte tokigt överaktiv. Skönt...  

Du måste förstå att du aldrig kommer att lägga händerna på min kropp. Knappt ens prata med mig. Jag känner mig inslemmad av dig. Bara släpp mig med blicken, lossa din fixering vid mig och backa fem steg innan du sakta vänder dig om och går härifrån. Du är den sista jag skulle släppa nära. Ju trevligare du försöker vara desto mer avsmak får jag.

Jag gillar en sån som okänd men väntad dök upp här igår. Med öga för hur det är backade han in och gjorde precis det jag själv skulle ha gjort. Sida vid sida utan många ord, bara bra kemi utförde vi med självklart vana rörelser ett arbete vi aldrig ens trott vi skulle göra som om vi varit där många gånger förr. Så ska det vara. 

Den första variabeln är nattens sömnkvalitet. Störd av oro, hosta, ljud,ångest förstör de andra variablernas effekt.

En annan är hunger och sug efter vanlig, nyttig mat i lagom mängd. Jämn näringstillförsel.

Fysisk ansträngning... Svett, mjölksyra och skönt utmattad kropp. Nödvändigt.

Utevistelse och frisk luft. Mängder av det.

Tillfredsställelse, förnöjsamhet över att få saker gjorda, känna mig duktig.

Vänskap och förtrolighet. Närhet, självklarhet och värme.

Insikter, självkänsla och själförtroende.

Prickar av alla dessa punkter. Tredje morgonen med hyggligt bra mående. Ingen stress i kroppen. Bara en jämn skön känsla.

Servis stavas det... Service är en helt annan sak. Ordpolisen i mig har också vaknat.

Efter tre veckors hostande får jag äntligen kontakt med en läkare jag oftast gillat.

Jaa, säger hon, hosta har alla nu. Det är tretton på dussinet som ringer om det. Men jag skriver ut Coccilana, om de nu har kvar något av den på apoteket.

Jag böjer min nacke och ber min själ bara vara tacksam över att jag får det jag bett om och inte hugga som en kobra över arrogansen i hennes ord. Det hjälper ingen annan om jag inte får min medicin eller kontakt med min doktor. Om du är hungrig blir du ju inte mätt av att jag äter...

Nej. Jag behöver ingen mer som erbjuder sig. Det är inte, som du låter påskina, för min skull,  utan endast för din egen och för att jag är fascinerande öppen och ibland alldeles för aningslös. Jag blir ett verktyg för din nyfikenhet som du omformulerar till mina behov. Det tydliga ajabajat gick dig förbi och anspelningarna på min kropp och sex med förespeglande om vänskap fick mig att dra till skogs. Till mörker och grusväg för att försöka se vad jag gör som missleder er hanar så. Jag ser kanske halvskaplig ut. Ingen skönhet, men stark utstrålning som retar något sinne hos er. Mitt intellekt ett irriterande hinder som du tror dig kunna tämja.

Ingen tämjer en alfahona som jag.

Om jag inte själv vill.

När jag nu väljer att vara absolut rak: "Jag är inte intresserad av sex med dig. Jag vill inte att du suktar efter mig och vill att jag ska vara ditt prassel. Jag har de män jag vill ha i mitt liv. Jag har kärlek, sex och ömhet. Jag orkar inte med män som jagar utanför sin egen hage. Och allt det andra jag var tvungen att säga i klartext..." surnar du till som ett skadat lejon. "Du ska slippa mig!".

Ok... Din förlust. Men... Om du lyssnat från början, försökt förstå, istället för att fastna i din egen viljas blindhet, hade du kunnat lära dig viktiga saker om livet. Du trodde du skulle både vinna mig och kunna lära mig något. Backa och fundera lite...

Jag är ingen stackare som blir lycklig över uppvaktning avvemsomhelst. Ingenting av mina svaga delar längtar efter ytterligare en som drömmer om att få mig i säng. Förvisso har jag varit sjuk länge nu, är inte brydd för att berätta om mina svagheter, men jag är också kristallklar över vad och vilka jag vill ha i mitt liv. Å det bestämdaste...

Mörkret bjuder på en stor famn. En ram för stjärnorna och gyllene molnkanter. Ett vatten som verkar evigt skymtar mellan vaktande träd. Därute blinkar ett blått ljus. Där är ingen. Ljuset stannar kvar på bilden, försvinner i verkligheten.

Kom inte hit. Låt mig vara ifred.

Ingen är hemma i stugorna längs vägen. Fönstren är blänkande ögon. Den fina vallens små timmerhus skymtar bakom gärdesgården.

Ta en kölapp.

Stjärnorna tar andan ur oss. Frosten fuktar våra jackor. Jag är barfota. Här är livet. Alla väsen är med oss. Vännen räds varulvarna. Min själ är vidöppen.

Ömka mig inte. Klappa mig inte på huvudet. Låt mig vara jag. Respektera mig. 

Bredvid mig skuttar en liten skugga. Vi sätter oss vid vägkanten och kissar på stenarna. Skuggan kiknar av skratt åt skvalandet. Tårjävlarna har runnit hela dagen, klistrat fast sågspånen på mina kinder. Halva vedboden är fylld.

Jag är inte till salu. Jag är inte för din skull.

Dörren blänker nymålat svart. Stallgången är sopad och det luktar så gott av gräs och hallonris när hästarna går in. Frid. Kärlek. Mitt i mörkret står ett ljus. I kylan finner vi värme. Mellan tårarna kvillrar skrattet och livslusten.

Det kommer att gå över. 

Vi gör alla fel. Ibland stora, ibland små. En del av mina misstag har varit gigantiska. Riktigt jäkla stora och hemska. Jag har betalat för dem med tårar och förtvivlan. Både mina och andras. Fortfarande gör jag en massa fel fast jag försöker att leva ödmjukt och sunt. Mer än en gång har jag fått sleva i mig min egen soppa. Att försöka sona, böja nacken, be om kraft, är den väg jag söker. Men ibland svämmar det över. Den trötta ilskan över ignorans och strutsbeteende retar mig så starkt. Den levnadsinställning där tystnad är heligare än öppenhet. I den straffar sig Öppenheten. Den svider i dessa sinnen. Sanningen ser olika ut på olika sidor denna mur. Så vi döljer de blå benen, kniper tyst, morrar bara ner i kudden. Utan sinnesfrid.

Går det att veta att det inte är innan det ens uppstått? Kan det vara utan att vi vet att det finns? I skuggorna, i magkänslan, i tid och tålamod lever svaren. Inget svar kommer ensamt. Fyra dagar är en kort tid i sammanhanget. En tilltrasslad mobil, redd tråd för tråd, vassa kanter som skär i fingrarna, löser sig bit för bit. Till synes omöjlig att ordna. Som delar av livet. Så bestämd som jag kan verka, beslutsam och trasig, väntar jag ut lösningen. Och den är solklar och flerdelad. Ett ja, kanske och ett definivt inte. Inte idag. Ingen annan dag. När det är kallt lindar vi halsduken och tjockjackan kring oss. Lika försiktigt ska jag vara med min själ. Idag bäddar jag in den. Vårdar den. Innan den trasas mer. Ger den tid och utrymme att vara bara...

Under tiden jag faller i bitar går jag genom skogen med eltråd och stolpar. Illamåendet och yrseln bullrar bakom aktivitetsskölden. Så länge jag gör, jobbar, agerar, går det... kanske. Stilla i soffan snurrar världen. Bara motsols. Bara framför vänster öga. Bredvid i bilen kommer spypaniken. Hem! Jag måste hem. Jag vill inte spy!

Tittar ner och ser att kroppen är en enda. En hel. Tittar inåt och ser alla mina själar. De slåss alla om att vara solitär. Jag kräks igen. Delad i alla dessa pusselbitar blir jag ett monster. En arg människa som inte klarar att vara så ödmjuk som jag önskar. En gråtande hög som försöker, kämpar, sliter, för att klara dagen.

Yr av biverkan eller virus spelar ingen roll. Stanna nu. Snälla...

Ibland förstår jag inte hur ni orkar läsa mina ord... De är mina tårar. Mitt onda. Mina sår. Mitt gråtrörda jag. De där förbannade tårarna som rinner av stress, av oro, av trötthet, av glädje, av vänlighet, av kärlek, av vänskapsarmar som fångar in mig när jag inte vill vara här. Som nu. Just nu. Jag vill inte. Själen gör så förbannat ont, trots allt gott jag vet finns och väntar. Allt jag kan är att ligga här med strömmande salta tårar. Det känns som hela kroppen är ett stort blåmärke, som om själen är ett skrubbsår. Genom fönstret vid min fotände kommer solen sakta tillbaka, granarna vajar stilla. Det torkar upp. Inne i mitt täcke, mot min kudde ska även tårarna torka.

Och du... Varför förstår jag det där språket utan att det talas i min familj eller vänskapskrets? Jag bara vet.