« Halkar | Hem | Ingenmansland »
Kommentar
14 juni kl. 07:54

En enda liten kommentar i all vänlighet får mig att darra och gråta igen.Vilka vänner jag har. De står som en orubblig mur runt om mig. Det är en annan sak att jag knappt orkar med att de kommer hit eller svarar då de ringer. Det gör jag för deras skull. För att de ska veta att jag lever. Natten har varit barmhärtig, låtit mig vila. Snart går jag ut i regnet igen. 



Postat i: Nöje  Permalink   Kommentarer [0]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/zanningen/entry/kommentar
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten