godmorgon dagen

gnuggar sömnen ur ögonen o ser knappt. Elsa vill gå ut och jag vill krypa ner i sängen igen...tar lite kaffe till tror jag =)

idag skall jag gå ut en hund till, hundvandraren, kanske en ny karriär...

Oj, uppe på listan igen efter en lååååååång frånvaro =) den ni...o varför har jag varit borta då? Jo, jag studerar o skriver en så massa saker att det inte känns roligt att skriva ännu mer text. Varför är jag här då...för att jag börjar bli van att producera text till höger o vänster...och för att jag inte vill skriva tenta =D 

Hur är det att vara tant o plugga...bra =) fast nu så har jag VFU (praktik) och är ledig idag.

Om mitt liv...ja, som alltid upp för det mesta och lite ner ibland. Men igår började helt underbart...hamnade intill en liten kille på bussen och vi pratade hela vägen till hans skola =) det förgyllde min dag...vi pratade om hans matte och han var så gullig...tänk att ett samtal med en okänd kan sätta guldkant på en hel dag =D

Oj, det var längesedan jag var här =) o det är underbart att se att mina stövlar hänger kvar som en källa till beundran (ett fint inlägg) o att jag har 150 besökare på en dag är ännu mer underbart =D kanske skall man ta sig hit lite mer och oftare...kanske har det blivit ett mildare klimat här...kanske =)

konstigt att ägandet kan skifta beroende på om saken skall lagas... Särbon har en bil som måste lagas titt som tätt...vilket jag inte betalar för men ändå så är den vår helt plötsligt...men båten är hans fortfarande. Undrar om han har en dold plan...eller om det är lättare att hantera ett problem när man är två och ett nöje är man gärna ensam om? Oavsett så har jag blivit med bil utan att öppna plånboken men båten slipper jag.

i en vecka nu så har jag lämnat bort "mina" katter (ja, inte mina, sonen o hans fd flickväns. På något vis så har de hamnat hos mig, vet inte hur det gick till. Det skulle bara vara här i max två veckor o nu så är det nog uppe i två o en halv månad...) Katterna är bortlämnade för att få plats med tre hundar! Detta kallas för ett uppköp =) eller maximering eller nått.

Inget ont om hundar...eller katter, men frågan är varför detta händer mig? Ja, en viss del har jag mig själv att skylla eftersom jag säger ja innan jag ens fått frågan...vilket kan betyda att jag låter mig köras över o utnyttjas. Men om syftet med att ta hand om saker/djur/barn är gott, typ små studentrum i katternas fall o en veckas semster i hundarnas fall...

är jag fortfarande överkörd då eller lite dumsnäll?

har jag inte sysslat med så mycket det senaste. Inte för att jag inte har haft något att skriva om utan för att...jag har haft för mycket att göra. Men så är det ju inte för kan man farma bort en timme så kan man skriva en text i fem =) så nu skall här skärpas ...

Men nu är det dags att packa ihop sig o åka iväg =)

funderar på om det finns tekniskfilosofi och om det gör det...hur tänker man då...eller är det motsägelsefullt...eller är det den vi måste ha idag när miljön är en resurs vi måste vara rädda om...

grannar är något annat jag funderar över...har man problem med grannar när man...bor i hus som man köpt eller en insatslägenhet? Är stökiga grannar bara något man har när man bor i en hyresrätt... Är människan skapt att ha varandra så tätt inpå???

Konstigt att jag råkar ut för konstiga grannar...jag som inte är ett dugg intresserad utav dem...som aldrig klagar...och som är en rätt ok hyresgäst enligt hyresbolaget...hm...är jag en magnet?

Alopecia (med självförnekelsen intakt kontrollerar jag inte att det är rätt stavat) är en konstig sjukdom. Man tappar hår utan att vara sjuk, eller lite sjuk men inte med en SJUKDOM ... bara lite autoimunt så där. Man tappar lite hår, här och där, mest där (på huvudet i mitt fall och tyvärr inte under armer eller ben och ögonfransar och bryn sitter kvar) i kala fläckar som är större eller mindre.

En lite fläck, så där, bryr jag mig inte om men när det är ca 40% av huvudet så är det bök. Fram till dess kan jag ha scarfar runt =) men tappas det mer blir det peruk. Och peruk har jag ju lite ... tudelade åsikter om ... så när det var dags denna gång så var det mycket själasökanden innan jag tog steget att i princip raka av håret och ta på den.

Att klippa bort allt hår, som är kvar och ironiskt nog så är det rätt så mycket massa ... men då bara på halva huvudet, hm... var en befrielse =) att lixom inse att det är som det är...och så är det

Sen kom ju den första dagen som jag skulle ha peruk i mitt liv ... där ute i verkligheten ... för det är en stor skillnad på att tänka sig in i det och faktiskt vara tvungen att ha den. Natten innan hade jag lite svårt att sova, jag låg och spelade upp scenarion som kunde tänkas hända. Allt från att någon pekade och skrattade till att människor runt mig såg på mig med medlidande, som om jag inte var den samma längre.

Tillslut kom jag på att jag inte är universums mittpunkt, att människor inte bryr sig speciellt mycket om mig och att det inte kommer att påverka människor speciellt mycket =)

Så jag var rätt lugn när jag åkte ut i livet...ingen skulle igentligen bry sig...lugn och trygg va jag

Men så mycket beröm som jag fått av min nya frisyr, av de som jobbar i restaurangen, av anställda, folk jag inte pratar med annars och majoriteten av mina kurskamrater...och då menar jag högt och tydligt beröm ... som att komma fram i grupp och berömma...och det har varit ... ärligt beröm ... varmt beröm ... tack-kramen...

Detta har aldrig hänt mig annars...och attans va svårt det är att ta...jag ville ju vara osynlig och det är väl det enda jag kan säga att jag inte varit nu...sen undrar jag hur j-vla illa jag har sett ut i mitt riktiga hår om alla uppmärksammar min peruk...så tänk va fel man har om folk och sin egen reaktion...fast det är fortfarande inte kul...för nu är jag medveten om att människor verkligen ser mig, bryr sig och kommer ihåg mig...

mmm, det är ju ingen hemlighet att en zozz inte har så lätt att få julkänslan internaliserad =) det är ett faktum att hon har svårt för att se myset i det...och inte en överdrift om man tycker att hon seeegar med att få upp alla stjärnor och jox...

ja, om man analyserar så finns det skelett i garderoben som förklarar...men en zozz orkar inte ta tag i dem...därför kämpar hon i uppförsbacka och känner avund på alla som får till den där känslan automatiskt...

så vad gör en zozz idag...motiverar kropp o tanke till att ta ner de där j-vla stjärnorna från vinden!

hur jul är det hemma hos dig?

har precis haft ett Eureka-moment =) jag förstod bildning/hermeneutik...och min förståelsefront ändrades en smula...sicken spiral jag är inne i

jag är en tämligen lugn person, mycket van vid att hamna i diskussion (jobb med tonåringar), sällan brusar jag upp och aldrig att jag tappar kontrollen (utom med mina närmast eftersom de kan såra mig)

MEN nu...i tvättstugan blev jag pisst! Min älskade katt kunde inte komma åt sin toa igår (dörren var stängd in dit av en gäst) så hon tyckte det var ok att kissa i min säng...hm. Detta innebar blöta täcken som en zozz ville tvätta. Vaknade tidigt och traskade ner i tvättstugan...tom men någon bokat den, zozz ringer på dennes dörr som yrvaket öppnar...det är helt ok att en zozz tar tiden som är kvar. Så en Zozz utnyttjar tiden som är kvar...och hinner precis tvätta täcken och lakan.

TIO MINUTER innan tiden är slut går jag ner för att hämta upp min tvätt och tömma maskinerna, lägga in det sista i torktumlaren (man brukar få ha torktiden ca en timme över...) Då stormar en kvinna in...en kvinna som är ett par år äldre än mig...och börjar muttra om att jag tvättar på hennes tid ? jag tala vänligt om att jag fått använda grannes tid...och att den slutar 12. Hon talar om att ... här skall man vara ur tvättstugan kl fem i ? enligt min kl så är den typ sju i vilket jag trevligt meddelar och att jag allt skall ha hunnit klart tills dess. Och så börjar hon att tala om att man får ta tiden tre timmar in på tiden...om den inte används...och ja svarar "jaha, men jag kollade med den som har tiden och det var ok"... hon talade om att det alltid varit så att man skall ut ut tvättstugan fem i...jag svara att jag hinner...hon säger ARGT att om hon vetat detta så hade hon börjat tvätta tio...och jag sa jaha, men nu så gjorde du inte det...hon menade att jag inte skulle tvätta sååå mycket om jag börjar tvätta kl tio... DÅ BLEV JAG ARG (så arg en zozz nu kan bli, inte så jävla arg men en hååård blick och ett mörkare tonläge fick jag)

"nu tycker jag att du är ovanligt rigid =) du kan ju inte vara arg på mig för att du inte var här nere innan mig. Va är det för j-vla sätt?" Då kom ju hon igång...tror det var ordet rigid...som hon säkert inte fatta...men hon fortsatte att hävda att hon har mer rätt till tiden...att jag missbrukar tvättstugn...etc

och jag tog ur maskinen, sa var så god nu hann jag precis till fem i...då talar hon om att jag bara har rätt till torkrummet till halv!!!!!! Jag ler (onskefullt) och säger att det hinner jag =D

När jag skall gå upp igen så...hör jag henne säga: " det är då själva faaaan att man måste städa efter andra." Nu är det så att en zozz är ordentlig så där visste jag att hon inte kunde anklaga mig och lät det vara...hennes vrede sa mer om henne än om mig!

Men jag va faaaan inte där en minut innan halv för att hämta det sista...fast hon var inte där (suck)

och om ni undrar så kommer jag att leeeee STorT nästa gång jag ser henne...jag vet att hon kan kallas en hel del namn (j-vla bitter....., torr....., rigid =D (hur i hela världen kom jag på det då? etc) men jag tappade i alla fall aldrig förnuftet och sansen...iof var det rätt nära...men jag tror jag retar henne mer om jag ler och hälsar glatt =D (monsterzozz)

Barn vet...barn förstår...barn känner när de är älskade och behöver inte ett brev som förklarar. Jag skrev ett inlägg om mitt brev, min förklaring, till mina barn...om jag skulle döden dö. Några (två) tyckte att det var onödigt om barnen varit älskade, att de vet och att de inte behöver det i ord. Jag håller med till viss del, om man levt ett helt liv, om man hunnit med att se dem växa upp så håller det. Men om man dött under deras uppväxt...tycker inte jag att det håller.

Man kan aldrig höra "jag älskar dig" för mycket men det räcker med ett par ord för att känna sig oälskad. Om jag dör...nu...vill jag att de skall vara säkra på ... mina känslor. Visst visar jag det...varje dag, i varje minut och med varje andetag. Men ett papper med det skrivna ordet finns där för alltid, som en påminnelse...en bekräftelse.

Så ja...jag vill vara tvärsäker på att de vet, att de minns...att jag finns kvar i ordet...

igår fick tant ett VG+ =) i ungdomssociologi...hon e lite stolt då. Sen gjorde hon en powerpoint-presentation...sin första...och det bara gick...faktiskt lite lätt... =O

hallen är klar, sakerna (de flesta) är uppe...och jag ligger före i bokläsandet...känns lite som mammasgata att läsa om sånt man "kan" =D

vi skall ha en uppgift om bloggande senare i höst...undrar om jag skall ha denna eller starta en ny?

läste på Birros blogg igår...WOW

så nu på med skor (snygga höga stövlar o kjol) och iväg

ha en underbar dag

man vet aldrig, man kan ändå vara säker på att det sker, men inte när

den där döden...den finns där...och den kommer...förr eller senare

så för att vara säker på att jag fått sagt allt det där som jag vill...skriver jag ett brev...för att släppa den största rädslan...att dö utan att ha sagt det jag vill till mina barn...den rädslan att inte hunnit säga allt är större än döden...

har du skrivit ett brev eller tror du att du hinner säga allt?

växten ockra kommer ursprungligen från Afrika, påminner om äggplanta i smaken och kan tillagas på flera olika sätt. Namnet är en variant på det urspungliga afrikanska namnet, inte en liknelse med färgen ockra... aha =)