Del sexton
Nästa morgon vaknade Simone av att någon bankade på dörren till hennes kammare. Aldrig förr hade någon väckt Simone så förut och hon insåg att något alvarligt hade hänt. Med tre steg var hon framme vid dörren och såg en tjänare stå utanför den.
?Påven Innocentius är död, Kardinal Albani har skyndat sig till Rom och unge herren har följt med honom dit. Herren i huset vill att hela hushållet har sorg idag, går till kyrkan och inte utför något arbete utan sörjer den döde påven Innocentius XII.
Simone tackade för att tjänaren informerat henne och kände faktiskt sorg i sitt hjärta. Påven Innocentius hade varit en kärleksfull påve som hjälpt många sjuka och fattiga. Och han hade ju varit en, av många, skäl till att hon var här idag. Om han inte hade fått statyn som Mäster gjort så hade hon ju inte kommit hit. Vilket hade visat sig vara både en förbannelse och en välsignelse.
Hon förstod att Kardinal Albani skulle vara med i den enklav som utsåg en ny påve men hon kunde inte förstå varför Maximilian hade kastat sig iväg med honom. Simone hade inte hört att han skulle ge sig ut på en ny resa men insåg att hon inte var så viktig för familjen att hon skulle informeras om sådan. Men hon var lättad över att hennes hemlighet ännu itne var avslöjad eller att hon var utkastad ur hemmet.
Hon stängde dörren, lutade sig mot den och andades ut, äntligen skulle hennes själ få lite ro. Lugn från oron över vad Maximilian hade sagt till Kardinalen. Och ro från att bli påverkad av den unge herrens närhet. Så fort hon tänkt tanken så skämdes hon över sitt tankar och gjorde sig klar för att gå till kyrkan för att be för den döde Påven.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [25]
Del femton
Inte förrän det var dags för välkomstmiddagen till palatsets gästs ära, sågs de igen. Då satt de så långt ifrån varandra att de knappt kunde se varandra över alla praktfulla blomarrangemang. Familjens gäst satt i en lång diskussion med Mäster om konst när de plötsligt vände sig till Simone för att få hennes åsikt. Simone hade inte hört på ett ord de sagt och tittade frågande på Mäster. Kardinal Albani upprepade frågan:
?Har du gjort något eget arbete som du har här i huset??
Simone rodnade och tittade efter hjälp hos Mäster. Han fyllde i med en förklaring om att det arbetet Simone hade gjort inte skulle passa sig i en kyrka och att det var ett verk av en ung mans lidelsefulla syn på livet. Kardinalen skrattade och bad om att få se det efter middagsittningen. Mäster nickade roat medan Simone rodnade häftigare. Skammen över att behöva visa sitt arbete för Kardinalen var så förödande att hon satt tyst och ned böjd resten av middagen. Den enda gången hon tittade upp såg hon rakt in i Maximilians ögon som tittade forskande på henne.
Mycket senare gick Mäster och Simone tillbaka till verkstaden tillsammans med Mecenaten, Kardinalen och Maximilian. De beundrade det pågående arbetet med statyn av Eros och lät Simone täcka av sin staty i trä. Kardinalen flämtade till när han såg den för att sedan börja skratta. Han frustade fram att den absolut inte var något för kyrkan eller påven. Men han beundrade den och tyckte om Simones val av material. Kardinalen kunde se hur skickligt hon hade låtit träts karaktär få bestämma kurvorna i motivet. Han lyckönskade Mäster till ett gott val av lärling. Simone ansträngde sig till det yttersta för att lyssna på det männen sa, Maximilian stod precis intill henne och hon kände sig helt viljelös. Hon använde all sin kraft till att inte sträcka ut sin hand för att röra honom, känna hans hud under fingrarna eller tänka på hans läppar. Medan de äldre herrarna gick ut ur verkstaden, för att dricka något som kunde hjälpa matsmältningen, blev Simone och den unga herren kvar i rummet.
De två unga kunde höra rösterna från de äldres samtal försvinna i natten. Maximilian tittade forskande på Simone som försökte se oberörd ut. Hon ville innerligt att han skulle gå efter de andra männen men önskade hett att han skulle ta henne i sin famn. Känslorna var så tvetydiga att det kändes som om hon gick på glödgat kol. Hon ville känna hans närhet men då riskerade hon allt hon höll kärt.
Maximilian tog hennes hand i sin, vände hennes handflata uppåt och kysste hennes handled. Det fanns en sådan hetta i hans kyss att Simone slöt ögonen och stönade utav vällust. Maximilian kunde inte ta ögonen från hennes ljuvliga ansikte, det strålade utav sinnlig njutning. Han drog in doften av hennes varma hud och i en ny ingivelse så drog han Simone intill sig. Maximilians läppar sökte hungrigt hennes, krävde gensvar och rev ner hennes sista murar av förstånd.
Simones händer sökte sig uppåt och la sig runt hans hals, hennes kropp slöt sig nära hans och hon kunde känna hur kyssen påverkade honom. Maximilians händer började söka sig utmed hennes kropp. De var forskande och krävande, mjuka och hetsiga. Med ett stön kastade han Simone ifrån sig och rusade ut ur rummet.
Åter igen stod Simone ensam kvar med fler frågor än svar, med en kropp som brann och ett hjärta i uppror. Ännu en gång hade han fått henne att brinna innan han lämnade henne i avsky. Hon kände sig kränkt och utlämnad åt en mans styrka och begär. Det hon inte kunde förstå var varför Maximilian valde en mans famn att förströ sig hos när han kunde välja bland så många kvinnor? Varför han inte väntade på kvinnan som snart skulle bli hans fru?
Simone kände att hon var tvungen att ta sig ut ur huset och palatset. Det hon behövde för att stilla sin oro var en lång, rask promenad i natten.
Tyst gick hon genom palatset för att hitta någon av tjänarna, som kunde hjälpa henne bli insläppt när hon kom hem, för att inte behöva väcka någon i huset när hon kom tillbaka. När hon kom runt hörnet i en korridor så såg hon Maximilian och Kardinal Albani gå in i palatsets kapell. Hon kunde höra kardinalen säga att det var en ovanligt sen timme för att bikta sig.
Simone kände hur marken försvann under hennes fötter, att luften runt henne tog slut och hur det kändes som om hon skulle svimma. Hon lutade ryggen mot väggen i korridoren och höll handen mot sitt bröst för att inte skrika till. Först när dörren till kapellet stängdes vågade hon ge ifrån sig en snyftning. Skulle Maximilian bikta sig om vad som hade hänt i verkstaden? Skulle han ta ifrån henne det som betydde mest, hennes arbete?
Stapplande tog hon sig tillbaka till sin kammare, som om hon var drucken, där hon sjönk ihop snyftandes på sängen med kläderna kvar på kroppen.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [2]
Del fjorton
Han lämnade rummet lika hastigt som han kommit in, utan en förklaring och utan en blick om förlåtelse. Kvar stod Simone med alla frågor, med en kropp i uppror och med tusen känslor som stormade. Men det som oroade henne mest var varför Maximilian kysst en man? Hon vände sig mot statyn för att ta vid där hon slutat men klarade inte av att fortsätta sitt arbete, hon var tvungen att få luft, få tänka igenom vad som hade hänt.
I trädgården satte hon sig i skuggan för att söka svar på alla frågor som fyllde henne, för att få ro bland sina känslor och stilla sin lust. Maximilian hade inte visat ett sådant intresse för Simone förut, hade inte visat något annat en ett kamratligt intresse. De hade haft ett ömsesidigt intresse av konst som hade gett dem en grund av vänskap, inget annat. Hur skulle hon hantera detta nya som hänt. Hur skulle hon klara sig undan om han försökte kyssas igen och ville Simone hålla sig undan? Hennes kropp kunde fortfarande känna hans närhet, hans läppar och värme. Det hade inte varit hon som slutade kyssen, det hade inte varit hon som gick undan. Hur skulle hon kunna fortsätta att arbeta med statyn, när hon visste hur den riktiga kroppen kändes mot hennes? Hur skulle hon klara av att varje dag mejsla fram hans kropp?
Tillslut gick hon in i verkstaden ingen för att fortsätta sitt arbete, där inne stod Maximilian och så fort hon såg honom började han tala:
?Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande. Det kommer inte att ske igen och den kontakten vi framöver kommer att ha är rent affärsmässig.?, han vände på klacken och gick ur ateljén.
Simone såg honom inte på flera dagar efter det, det hade både varit en lättnad och en pina för Simone. En pina för att hennes kropp önskade sig mer och en lättnad för att hennes hemlighet skulle vara bevarad.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [6]
Del tretton
Precis som vanligt var Simone uppe först på morgonen för att börja arbeta. Mäster kom upp senare och kom in för att inspektera arbetet. De diskuterade dagens arbete och hur statyn tog form. När det var svårare utmaningar i arbetet så fanns Mäster alltid till hands i arbetet, så Simone kunde få stöd och uppmuntran i framskridandet.
En stund efter att Mäster hade lämnat verkstaden så kände Simone att hon en närvaro i verkstaden. Hon vände sig om och fann att Maximilian stod där och betraktade henne, inte hennes arbete utan henne. Hon hälsade honom god morgon och fortsatte sitt mejslande. Han stod fortfarande kvar och betraktade henne utan att säga ett ord.
Simone kunde känna att det fanns något nytt i hans blick, något hon inte sett i den förut, ett mörker och en vrede. Hon började oroa sig för att han inte var nöjd med framskridandet av statyn och frågade därför efter hans åsikt.
?Du känner till min kropp mycket bättre än andra, det är inte många hemligheter jag har för dig. Det syns i ditt arbete och sättet du utför det på är häpnadsväckande. Hur känns det att betrakta någon så intimt utan att avslöja sig själv? Är det bara en kropp utan känslor du har framför dig när du skissar och formar din staty? Är du en sådan som bara betraktar livet utan att leva det??
Hon kunde så tydligt höra vreden i hans röst att den slog henne med häpnad. Vad hade hon gjort för att väcka hans vrede? Hur kunde hon ändra hans sinnesstämning? Hur skulle hon göra för att ändra hans ilska och få tillbaka det de hade haft igår när de varit i parken?
?Min far bad mig meddela att vi kommer att få ett ytterst angenämt besök om en vecka. Det är en nära vän till min far, en avlägsen släkting och kardinal i Rom. Hans namn är Kardinal Albani och han är en stor beundrare utav konst. Därför vill min far att ni närvarar vi middagen vi håller till hans ära och sitta nära honom vid bordet. Ni skall vara beredda på att föra samtal om konst och religion med honom, främst din Mäster men även du kommer säkert att få frågor av Kardinalen.?, vreden i hans röst var lika stor fortfarande och han bet ihop käkarna vid varje stavelse.
Utan att tänka sig för backade Simone för ilskan i hans blick och det var nästan så att hon sökte skydd bakom statyn. Hon bugade djupt för honom för att tacka för äran och lovade att meddela Mäster när han kom in. När hon reste sig igen såg hon Maximilian närma sig henne med en rasande fart, i tre steg var han framme vid henne och tog tag i hennes armar. Han pressade upp henne mot statyn och följde själv efter med sin kropp. Med svarta ögon och munnen i ett hårt streck böjde han sitt huvud framåt tills det bara var någon centimeter mellan dem.
Simone visste inte vad hon skulle känna för det fanns både ilska och lust i hans handlande. Inget hon kunde göra skulle stoppa honom i det han bestämt sig för att göra.
Han böjde sig den sista biten fram så att hans mun mötte Simones. Han kysste henne hårt och brutalt, intensivt och kallt. Simone kände blodsmak i munnen och lyfte sina händer för att trycka bort honom men det ökade bara styrkan i kyssen. Simone tog tag i hans hår och började dra i det för att få bort honom från sin mun. Men då hände något med kyssen, den blev mjuk och innerlig, full av känsla och hetta. Istället för att försöka få bort honom drog nu Simones händer honom närmare, höll honom hårt intill sig. De var som om de var sammansmälta, de var som paret i trästatyn.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [3]
Del tolv
När Simone hade kommit hem till huset igen hade hon varit mer bestämd än någonsin om att hon aldrig ville leva som kvinna. Att hon inte skulle behöva utsätta sig för att leva ett liv utan konst och i okunnighet. Hon kunde inte förstå hur män kunde tro att kvinnor inte kunde tänka, att deras hjärnor inte var skapta för att lära sig eller se skönhet. Hur kunde de tro att de var så stor skillnad på könen, när det var kvinnans roll att fostra både döttrar och söner. Hon var arg, frustrerad och mer beslutsam än någonsin att bevara sin hemlighet. Med förnuft och inlevelse beslutade hon sig för att välja bort kärlek, lust och kamratskap för evigt. Dessa känslor var inte värd priset att leva utan möjlighet att lära sig och skapa. Men ett liv i ensamhet var värt att ha kunskap och skapande som fyllde vardagen.
Tankarna ville inte lägga sig till ro och för första gången på länge så tänkte hon på gåvan som hennes mor skickat med henne, Simones morgongåva. Hon öppnade sin kista och la ut den på sängen. Det var det enda plagg hon ägde som påminde henne om att hon var kvinna. Hon lät sin hand smeka tygets lena yta, hon kände varje stygn under fingertopparna och bestämde sig för att för sista gången i sitt liv vara en kvinna. Hon tog av sig sina kläder, tog bort lindorna över bysten och tog på sig silkesrocken. Försiktigt smög hon ut på gården, in i trädgården och gick bort till rosorna. Detta var hennes sätt att säga adjö till kvinnan i henne för evigt.
När hon stod där i månljuset vid rosorna så lovade hon högt inför månen och sig själv:
? Jag, Anna Maria, lovar att jag från denna dag kommer att vara endast Simone. Från denna dag och fram till den dag jag dör så är jag Simone och skall leva i ensamhet och celibat. Det är inte värt att säga upp allt det jag har idag, mot ett liv i okunnighet och avsaknad, av allt som gör livet värt att leva. Jag skulle inte klara av att leva en dag utan min passion för konst. Att döma mig själv till ett liv i mörker för att få möjligheten att uppleva kärlek. Mitt val är gjort för så många år sedan och jag borde ha rätten att själv bestämma över mitt liv. Jag borde få välja att göra det som jag har anlag för, borde ha samma rättigheter som en man. Men så ser det inte ut och därför svär jag mig fri från allt som har med min kvinnlighet att göra och är från och med nu en man.?
Simone tog av rosen från dess gren, höll den i sin hand och beskådade den kärleksfullt. Sedan sträckte hon på sig, smulade resolut sönder den till smulor, lät den falla till marken och gick in.
Maximilian rörde sig i skuggorna, stönade lågt och sjönk ner i på huk. Han lyfte sin hand till pannan och snyftade till. Sakta reste han sig upp och gick tillbaka in i palatset som om han var drucken.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [2]
Del elva
Efter att alla skisser var klara och utvalda så började arbetet med stenen. För varje år som gått hade Simone fått vara med längre och längre i arbetet, med Mästers överseende, men de slutliga justeringarna gjorde Mäster alltid själv. Därför var det Simone som började med att hugga i stenen efter att Mäster själv dragit upp riktlinjer. För Simone var det skönt att äntligen få arbeta sig fysikt trött igen. Det var skönt att känna att kroppen fick göra det som Simone älskade mest, istället för att sitta still på en stol och skissa. Att få slita för att få fram en form, mejsla fram en figur för att ge den liv var den största lycka på jorden för Simone. Äntligen släppte drömmarnas tag om henne och nu var det arbetet hon drömde om igen.
Simone arbetade varje dag med statyn, utom söndag då hon mer av tvång än lust var tvungen att vila. Hon arbetade till sent på kvällarna med några oljelampor som hjälp mot mörkret. Åter igen glömde hon att äta eftersom hennes lust att arbeta med statyn överskuggade allt. Varje dag kom Maximilian in för att se hur arbetet fortskred men deras samtal var få och utan innehåll, vilket passade Simone utmärkt. Hon började fungera normalt igen, hade åter fått balansen i sitt liv och sov numera nästan helt utan drömmar om honom.
När fjorton dagar gått kom Maximilian in tidigt en morgon i verkstaden och frågade om Simone ville följa med för att se de platser i staden som hade de mest underbara statyer. De fanns i privata hem men Maximilian hade förberett familjerna på att de skulle besöka deras hem och trädgårdar. Hur skulle Simone kunna tacka nej till en sådan ära, en sådan inbjudan? Det var ju hennes liv och största dröm att få se alla de statyer och avbilder som kända bildhuggare gjort. Hon kalkylerade riskerna med att tillbringa en dag med honom men bestämde sig för att lusten att se statyerna var större än riskerna.
En timme senare satte de sig upp på hästarna, för en ridtur ut ur staden, till ett gammalt tempel. När de kom dit ut så vandrade de runt för att beskåda de statyer som lämnats där. De talade inte bara om konst och dess betydelse men det ämnet gjorde att Simone för första gången kände sig trygg och naturlig i hans sällskap. Hon kände sig jämnbördig och ibland mer kunnig än honom.
Under de åren hon gått i lära hos Mäster så hade hon studerat många av de stora skulptörernas teknik, läsa kunde hon innan hon började hos honom. Det hade varit ett av de kraven Mäster hade ställt innan Simone fick börja hos honom.
Läsa var något hennes föräldrar hade lärt henne mycket tidigt eftersom de ansåg att bildning var en rättighet oavsett kön. Därför hade hon inte bara studerat konst utan även annan litteratur och vetenskap. Det gjorde att Simone med lätthet kunde både argumentera i deras samtal men även leda det in i nya banor.
De samtalade med lätthet och glädje, som vänner som känt varandra under en lång tid. Utan allt för långa förklaringar kunde de förstå hur den andra tänkte och det gjorde att samtalet blev naturligt och avslappnat. Maximilian behandlade inte Simone som en underlydnad eller tjänare utan som en likvärdig som han värdesatte för dennes åsikter.
I ett av palatsen, som de besökte för att studera konsten i, åt de lunch med familjen ute i pergolan. Simone trivdes i Maximilians sällskap och var lysande i sina konversationer med familjen om konst och livet. Simone kände hur hon blommade ut för första gången i sitt liv, tillsammans med andra människor som beundrade henne. Den unga kvinnan i familjen satt mest tyst under måltiden med nedsänkt blick och Simone kände en samhörighet med henne, en förståelse om hur en ung kvinnas roll var i sällskapslivet. Därför undrade Simone vad hon tyckte om konst, vad hon föredrog. Kvinnan tittade upp, rakt in i Simones ögon och svarade:
?Om jag hade varit en man så hade jag haft en åsikt men eftersom jag är en ung kvinna så har jag lärt mig att åsikter är inte det som eftertraktas utav mig. Min hjärna skulle inte klara av att bedöma de intryck jag ser och inte heller analysera det på ett sätt som en man. Min största egenskap är att sitta tyst, vara vacker och brodera om jag vill vara kreativ.? sedan tittade hon ner igen.
Simone blev tyst för en lång stund framöver, fast i sina egna tankar om sin oändliga lycka. Den unga kvinnan vid bordet kunde ha varit hon, det kunde ha varit hon som var dömd till ett sådant liv. Hon drog efter andan och kände sorg i sitt hjärta över människors brist på förståelse och kunskap.
Resten av det besöket var Simone inte lika talför och lysande i sin konversation, hon var mer eftertänksam.
När de red där ifrån undrade Maximilian hur det var fatt med Simone.
?Det gör mig ont när man dömer det ena könet till apati och för brist på förmåga att kunna uppskatta konst. Alla kan se det vackra, oavsett kön och ålder.? svarade hon.
?Jag håller med om att det är fel, det håller på att ändras sakta men säkert. Vi lever ju trots allt i en tid där vetenskap och kunskap är att eftersträva.? svarade den unge herren.
?Så hur är din blivande fru? Är hon upplyst och beläst eller har hon ett mer traditionellt uppfostrande?? undrade Simone undrande.
?Min blivande fru är min fars val, hon är inte mer bildad än andra kvinnor, endast med lust för att göra sig själv skön för andra, utan intresse för varken konst eller vetenskap och utan drivkraft att skaffa sig den. Men hon är av en fin familj och jag har lite att säga till om i det valet.?, Maximilian svarade med stor bitterhet i rösten och bet ihop käkarna hårt när han tystnat.
Resten av vägen hem red de i tysthet, båda fångade i sina egna tankar.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [5]
Del tio
Under ett par timmar, i fem dagar, hade Simone honom framför sig, naken med en inoljad kropp för att bättre kunna se skuggor och ljus och var tvungen att möta hans gäckande blick. Det hände allt som oftast att hon försvann i sina fantasier när hon satt med honom som modell. Då slutade hon att skissa och fick en drömmande blick, förlorad utav omvärlden och fast i sina nattliga drömmar. Varje gång hon vaknade upp ur dessa dagdrömmar så fanns hans blick som mötte hennes och ett leende lekte i hans mungipor. Det såg ut som om han visste vad hon tänkte, som om han såg hennes drömmar och det var han som bestämde dess innehåll.
Varje dag våndades hon över att behöva sitta ner med målet för sin åtrå, inte kunna styra sina tankar eller det hennes ansikte visade. Hon hade levt som en man så länge att hon visste vad de sände för signaler. Hon visste att män ibland kunde söka kärlek hos varandra för att stilla sin hunger. Men hon visste också att det var en dödssynd och att hon levde farligt nära sin personliga avgrund. En blick från henne som retade upp husets unge herre skulle inte bara sätta henne på bar backe utan även bannlysa henne för evigt. Hur hon än försökte att begränsa sina tankar så levde de ändå ett eget liv.
Maximilian underlättade inte hennes liv, varje dag så valde han ut hennes skisser från dagens hög av alster. Han försvarade det med att det fanns mer mjukhet och sinnlighet i hennes bilder, att den skulle stå i en ung kvinnas kammare och därför var mjukhet att eftersträva. Mäster blev inte sårad utan höll med om att Simones skisser var mer feminina, vilket inte var Mästers signum, hans styrka var att ge statyerna kraft och liv. Därför valde Mäster på tredje dagen att sitta ute i skuggan, drickandes vin, när det var dags för att göra dagens skisser. De hade nu kommit så långt i sitt arbete att det bara var ansiktet kvar att skissera.
Hon var så arg när hon gick in till verkstaden för att vänta på Maximilian. Arg på att andra fattade beslut om henne som kunde kasta henne i fördärvet. Beslut som kunde påverka hennes liv med förödande kraft. Hon var vansinnig för att hon inte kunde styra sina lustar och tankar. Besviken över att hennes drömmar kunde ha så stor påverkan på henne att det styrde hennes vakna timmar. Vreden kokade i henne när den unge herren kom in i rummet och hennes blick tittade svart på honom, svart av undertryckt vrede.
Hon talade om hur han borde sitta och hur hon ville att ljuset skulle falla in på hans ansikte men han envisades med att vrida huvudet för att se henne in i ögonen. Gång på gång var hon tvungen att ställa sig upp, gå fram till honom och vrida hans huvud så det hamnade rätt igen. Den femte gången så han tag i hennes hand och sa:
?Bestämt tror jag att vi är arga idag. Blev nattens besök inte som väntat, svek hon dig eller har hon lämnat dig för någon annan? Kvinnor är ombytliga och oförutsägbara, de har ett hjärta som är vida stort men en hjärna som inte tänker längre än nästan räcker.?
Simone visste att hon hade ett val att göra, antingen så förnekade hon hans påstående och då skulle det verka ännu mer konstigt att hon var uppriven. Eller så valde hon Maximilians påstående som sanning och där med var mycket av hennes humör förklarat. Valet var inte så svårt när allt kom omkring. Hon valde att muttra:
?Herre, ni har så rätt i det ni säger. Jag ber om ursäkt för min vrede som inte har med er att göra. Det är bara svårt att hålla den inne, hon är mig så kär.?
?Min vän, jag har varit i dina skor och haft kvinnor som förvridit mitt huvud. Att den kvinnan kan få dig att tappa allt sunt förnuft förstår jag, så underbart det måste vara att ha henne i sin säng. Jag har förståelse för dina känslor. Prata med mig när jag sitter här, prata när du skissar så får vi se om det kan hjälpa resultatet.?
Simon började tala, ljög ihop en historia som var både otrolig och underbar om kvinnan i månljuset. Om kvinnan som förvred huvudet på Simone och skapat oreda bland känslorna. Den unge herren satt tyst och lyssnade medan den ena efter den andra skissen blev klar.
Nästa dag var alla skisser klara, arbetet med statyn skulle börja och prövningarna med att ha Maximilian så nära, var över. Äntligen skulle Simones liv återgå till det normala igen.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [3]
Simone vaknade tidigt nästa morgon och gick upp för att täcka över sin staty. Hon gjorde det med en viss sorg i hjärtat men visste också att den skulle finnas kvar i hennes ägo så länge hon ville ha den. Det var nog en av de saker som hon aldrig skulle få såld och därför kunna ha kvar.
När hon stod där och betraktade sin pjäs med tyget i handen kände hon att någon kom in i rummet. Det var samma känsla som det hade varit kvällen innan då hon stått där naken där.
Men nu hade hon sina kläder på sig och såg ut som en man, som vanligt. Hon vände sig om och såg en man stå där, en ung man hon aldrig hade sett förut men som ändå var bekant. Hon kände igen honom och hennes ben blev som vax. De betraktade varandra ett ögonblick innan den mannen öppnade munnen och sa:
?Mitt namn är Maximilian och är son i huset här. Jag misstänker att det är du som är lärlingen och att det var ditt besök jag såg en glimt av igår. En ung och mycket vacker kvinna som stod här och betraktade figuren på samma sätt som du gör nu.? han log när han sa den sista meningen.
Simone rodnade så det hettade i ansiktet och visste inte vad hon skulle säga. Hon önskade att golvet under henne kunde öppna sig, att hon sjönk ned djupt och aldrig mer behövde se honom i ögonen. Om hon sa att hon hade haft besök kanske hon skulle bli utkastad ur huset och om hon berättade sanningen skulle det bli ännu värre. Hon valde att rodna och hålla tyst.
Maximilian log ännu bredare och sa:
?Du kan vara lugn, jag har också mina hemligheter och lovar att hålla tyst om din. Bara du vid något tillfälle låter mig se henne igen för en vackrare kvinna har jag inte sett i hela mitt liv. Det vore ett nöje att se om hon kunde trollbinda med kläderna på. Nå, nu talar vi inte mer om henne! Berätta nu vad du tänkte när du gjorde den här statyn.? han gick närmare Simone och ställde sig intill för att betrakta figurerna i träet.
Simone rodnade ännu djupare av hans ord och närhet. Men när hon tittade på träskulpturen kunde hon se varför den unge mannen var så bekant. Det var honom som hon snidat fram, det fanns inte en möjlighet till tvivel för de var identiska. Hon trodde inte sina ögon och hoppades att han inte skulle se likheterna på det viset som hon gjorde.
Hon harklade sig och försökte förklara hur hon hade tänkt när iden föddes men allt var en lögn för hon kunde inte ens snudda vid sanningen. Hade han anat den så kunde han kasta ut henne och Mäster direkt. Hon bad till Gud att han inte skulle se likheten.
Han tittade länge på figuren när hon talade men när och slutat förklara så vände han sig mot henne och berättade:
?Far har anställt er för en staty, den kommer att vara Mästers tolkning av Eros men med mig som modell. Om ett år skall jag gifta mig och den är en gåva till min blivande fru. Enligt mig en väldigt lustig sådan, med tanken på att hon skall ha den i sin kammare, för att minnas mig. Jag reser ofta och under långa tider, då kan det vara bra med en påminnelse för en ung fru. Det innebär att vi under en tid kommer att ses väldigt flitigt och kanske kommer jag att kunna få träffa ditt besök från igår. Kanske har hon en syster du kan presentera mig för. ?
Åter igen blev Simone tyst och tittade stort på honom.
Med orden att han hoppades på att tunghäftan skulle släppa tills nästa gång de sågs gick han ut ur verkstaden.
Simone stod kvar och darrade i varje millimeter av sin kropp, aldrig hade någon haft en sådan effekt på henne eller kommit så nära sanningen om henne. Hon visste inte vad som var vad, rädsla eller lust men hon visste att trästatyn hade fått en konkurrent i hennes drömmar.
Resten utav den dagen planerade Mäster och Simone inför påbörjandet av deras arbete med Erosstatyn. Ett marmorblock var redan beställt, levererat och stod mitt i verkstaden. Nu behövdes bara en vision av Mäster och skisser på modellen. Mäster ville ha hjälp med skisserna av Simone så att Maximilian slapp sitta modell så länge. Simone kände inte att det var något hon önskade men vågade inte säga nej till Mäster.
Den natten sov Simone inte en blund. Hon låg i sängen och vände och vred på sig full av oro. Tankar på mannen hon drömt om, snurrade i huvudet, för att sedan vandra vidare till mannen hon mött. Hon kände det som om hon mått sin nemesis.
Nästa dag var det dags för Maximilian att sitta modell för första gången och det skulle vara en kroppsstudie. Simone visste det och bävade för det faktumet att hon skulle få se hans nakna kropp. Dessa studier hade aldrig berört henne förut, inte det minsta, utan hon hade sett modellerna som ett studieobjekt. Men denna gång var det så mycket mer som skulle studeras, föremålet för hennes mest erotiska drömmar. Hon lämnade Mäster att vänta med ursäkten att hon skulle uträtta ett ärende för att ge sig själv ett par minuters frid.
När hon kommer tillbaka till verkstaden så är han där, lika vacker som hon mindes honom och ännu mer för nu stod han där livs levande.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [8]
Hon tog en stol och satte sig ner för att betrakta sitt arbete och njuta av stunden. Mäster kom in och satte sig intill henne och sa:
? Det är en staty som du inte kommer att få såld. Ingen skulle våga ta in den i sitt hem för vad folk skulle tänka. Jag är så gammal att jag förstår driften som gjorde att du skapade den men låt det aldrig mer hända. Illvilliga tungor skulle kunna förstöra din karriär för statyer som ha ett mindre erotiskt budskap. Kvinnor får inte hänge sig så, de får inte vara deltagande så länge det inte finns ett religiöst budskap eller innebörd hos statyn. Att den är gjord i trä för tankar till fauner och då blir det ett ännu mer erotiskt och okristligt. Du måste tona ner det och vara mer subtil i dina statyer.?
Simone nickade men kunde inte släppa tanken från nattens dröm, då mannen hade kommit till henne i drömmen och fått hennes kropp att brinna av åtrå. Känslan av hans kropp mot hennes och hands händer som smekte hennes nakna hud. Hans mun som nästan funnit hennes innan hon vaknade. Hur skulle hon kunna stilla den brinnande lusten som hade väckts i henne, hur skulle hon kunna leva vidare utan att ha den i sitt liv?
När de satt där och begrundade Simones verk så kom Mecenaten in till dem i verkstaden. Han hade tagit för vana att söka upp Mäster nästan varje dag för att tala om konst. Men han hade aldrig varit inne i verkstaden för ut. Han flämtade till när han såg statyn, satte sig på stolen som Simone reste sig från och erbjöd honom.
?Mäster, är det ditt verk?? undrade Mecenaten.
?Nej, detta är verket av en ung mans tankar och drömmar. Jag är för gammal för att hysa sådana och kanske en aning mer trött på livets njutningar. Det är min lärling som skapat det. Men var inte orolig, vi skall täcka över den och ställa den i ett hörn har inne.? svarade Mäster.
?Synd på en så underbar studie av kärlek men jag förstår din tanke. Den skulle väcka uppmärksamhet vart den än står. Men jag kan inte släppa känslan av att jag har sett de båda förut, de känns så bekanta. Säkert är det skönheten som spelar mig ett spratt, skönheten och önsketänkande. Jag tror jag sitter här en stund och betraktar med er, betraktar och minns.? sa Mecenaten med drömmande och njutningsfull röst.
Simone gick ut i friska luften för att kunna tänka klart, få lite lugn från känslan som stormade i henne. Vad skulle hon fylla sina dagar med nu, hur skulle hon sluta tänka alla dessa tankar och sluta känna den längtan som hon hade i sitt bröst. Oron drev henne på flykt ut ur huset och runt på stadens gator. Ingenstans fick hon ro eller lättnad, det dröjde till sent på kvällen innan hon kom tillbaka till huset.
Hon såg inte till Mäster utanför eller inne i huset och antog att han hade gått och lagt sig. Därför gick hon in i sin kammare och började ta av sig kläderna. Långsamt virade hon av sig sina lindor som höll in hennes byst och stod naken i skenet från månen. Lusten att se statyn fick henne att vira in sig i ett lakan och gick in i verkstaden. Månen sken in i ateljén och fyllde den med ljus som föll på statyn. Hon släppte lakanet med ena handen för att röra statyn, känna den under huden och njöt av värmen och mjukheten i träet.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [6]
Del sju
De hade bott i Genua i två veckor nu, Simone och Mäster, och hade ännu inte tagit några uppdrag. Dagarna hade de använt till att utforska staden och inhandla nödvändigheter för deras nya liv. Mäster hade ägnat timmar åt att sitta i skuggan vid huset och druckit vin medan han filosoferade över livets nycker. Det var första gången i Mästers liv som han hade kunnat sitta och njuta av dagen. Simone hade träffat jämnåriga kamrater, män, som han umgåtts med flitigt under de stunderna. De nya kläder och den nya frisyren Simone skaffat hade gjort att både tjänsteflickorna i huset och kvinnor utanför huset kastade långa blickar efter henne. När Simone märkte det så log hon i mjugg och tänkte på sin hemlighet. En dag hade en av tjänste flickorna tagit en slinga av Simones hår och vridit den runt sitt finger och sagt:
?En man med gyllene lockar och en ängels leende kan få en kvinna att ge upp sin heder?. Hon gav ett snett leende som lovade ännu mer än hennes ord och gick för att utföra sina plikter.
För första gången i sitt liv hade en händelse, utanför verkstaden, gett henne en pirrande känsla. En lust att utforska tjänsteflickans löften men hon visste att det var en lek med eld och fara för hennes framtid. Men för första gången så undrade hon hur det skulle kännas att kyssas, ha en annans läppar mot sina, känna värmen från en främmande kropp mot sin egen och en smekning mot sin kind av en annans andetag. Hon hade aldrig ens fantiserat om att ha någon så nära sig förut, aldrig ens tänkt tanken. Det var farliga tankar att tänka, farligt att önska sig och hon bestämde sig för att slå bort dem på det enda sättet hon kände till. Simone skulle börja arbeta igen.
Resten av den dagen ägnade Simone åt att låta kreativiteten komma fram igen, vad hon ville göra trots att det inte fanns ett uppdrag och i vilket material som hade varit mest nöjsamt att arbeta i. När kvällen kom fick hon en uppenbarelse, hon skulle återigen arbeta i trä och snida ut två figurer ur det. Två figurer som är tätt sammanslingrade, i ett famntag, som ingen av dem vill ur på evigheters evighet, det eviga famntaget. Hon skulle använda sig av sig själv som tankeförebild för kvinnan men hade ännu inte en aning om hur mannen skulle se ut. Men erfarenhet hade visat Simone att trädet själv visade väg och han var inte orolig alls.
Mäster hade hjälpt Simone att ordna ett stort stycke trä till verkstaden och nickade åt hennes idé. Han såg lite fundersam ut över hennes val av motiv men insåg att han inte varit så annorlunda i sin ungdom. Småleende gick Mäster ut till stolen i skuggan och vinet igen för att sätta sig och njuta av livet.
Dag och natt arbetade Simone med sin trästaty, det blev som en feber i kroppen på henne och den tycktes ha ett eget liv. Utan att ha en klar bild av hur mannen skulle se ut så formades han, dag efter dag, till en dröm bild. Simone kunde inte släppa honom med blicken och den förföljde henne i sömnen där han fick liv. Där var han inte längre i trä utan levande och höll i Simone så som en man håller en kvinna. Han viskade till henne alla de vackra ord som kärlekspar viskar men som Simone aldrig hört. Han smekte henne tills hennes kropp brann för att sedan lämna henne när hon vaknade av sina egna andetag. Varje natt kom han för att förföra och locka henne, väcka och fylla på hennes åtrå. Ingen kunde få henne att lämna verkstaden, varken Mäster eller de nya vännerna. Simone åt bara det som fanns till hands på vägen till verkstaden, det som tjänsteflickan hann lägga upp på ett fat innan Simone somnade och som Mäster tvingade i henne. Simone var fylld av besatthet i fyra veckor tills trästatyn stod färdig i alls sin lustfyllda prakt.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [6]
Kap 6
Hon följde tjänaren bakom Palatset och kom ut på en bakgård med väggar runt om. Ett av husen där var deras nya verkstad, i alla fall under en tid, där de skulle arbeta och leva. Simone kunde inte tänka sig en större lycka än att få arbeta med det hon älskade och vara man i en stad som Genua. För första gången i sitt liv så skulle hon ha egna pengar att röra sig med och kunna köpa sådant som ansågs som lyx. Mäster hade lovat Simone en lön nu när de äntligen hade en stadig inkomst och det hade hon aldrig fått förut. Innan så hade hon fått mat på bordet och saker som hon måste ha för att hålla sig varm och frisk. Detta var starten på hennes nya liv och början på en möjlig egen karriär. Med ett stort leende gick hon in i det som skulle vara hennes nya hem för en lång tid framöver.
Huset var inte överdådigt som palatset men vackert och välbyggt. Det fanns ett stort rum att arbeta i, ett kök med en kokerska, tre kammare och ett matrum. Kokerskan och en tjänsteflicka skulle sköta om dem under deras tid i huset med sådant som hindrade dem att utföra deras arbete. Men in i verkstaden fick de inte komma, där var det Simone som skulle hålla ordning åt Mäster och städa efter dem.
Innan hon packade upp sina egna saker så gjorde hon inordning inne i verkstaden, där hon la upp deras verktyg och ordnade det så som Mäster ville ha det. Hon hade precis hunnit färdigt när Mäster själv kom in. Han såg lycklig ut, lycklig och nöjd.
?Simone, vi börjar arbeta med statyn så fort Mecenatens son kommer hem från sin resa. Det är han som har iden till statyn som vi skall göra. Han har arbetat på den under ett års tid och vi skall följa hans önskningar. Och till dess, att han kommer hem, så har vi inget annat att göra än att bekanta oss med staden eller ta andra uppdrag. Mecenaten ansåg att det var vår plikt, att även låta andra njuta av våra kunskaper, så länge det inte störde hans uppdrag. Men vi börjar med att lära känna vår nya stad, eller vad säger du??
Simone nickade och kände hur livet lekte för henne och log mot Mäster. Han harklade sig tog upp ett knyte ur fickan och sa:
?Ja, jo, vi fick ett förskott, så här har du så att du kan införskaffa lite som behövs för egen del, i en ny stad.?
Simone tog emot de tunga mynten hon fick av Mäster, aldrig hade hon varit lyckligare än i den stundenPostat i: saga Permalink Kommentarer [4]
Kap 5
Genua var inget av det Simone hade föreställt sig. Staden var så mycket större och vackrare, full av liv och rörelse. Där fanns palats som var större än kyrkan hemma, flera våningar på bostadshusen och vackra människor i underbara kläder. Aldrig hade Simone kunnat tänka sig att en stor stad hade så mycket att titta på. Vart hon än tittade så drogs hennes ögon till något vackert, nytt och uppseendeveckande. Via Garibaldi kantades av palats, det ena mer uppseendeväckande än det andra och Simone kände hjärtat fyllas av glädje och lycka.
Vagnen stannade framför ett av de största palatsen på gatan och de klev ut. Innan de ens kommit fram till porten strömmade det ut tjänstefolk som började ta hand om deras bagage och en man kom fram till dem för att visa dem vägen in i huset och till deras uppdragsgivare.
När de kom in genom porten så flämtade Simone till vid synen av entréhallen, aldrig hade hon kunnat ana den storslagenhet som mötte hennes ögon.
Bländande vit marmor, en trappa som tycktes leda upp till himmelsktljus och en storslagenhet som överväldigade henne. Mäster muttrade något och de följde efter tjänaren.
De vandrade in i en korridor som var hämtad ur en dröm tills de nådde fram till en dörr i slutet av korridoren. De visades in i rummet där en man satt vid ett bord.
Han reste sig upp när de kom in genom dörren och gick för att möta dem.
?Äntlligen! Ni har kommit tillslut!?, utbrast han och tog Mästers händer. ?Min son har pratat så väl om er, han har berömt ert arbete så till den grad att jag kunde se statyerna framför mig. Tack för att du ville glädja mig med att ta mitt uppdrag?.
Mäster tackade, presenterade sig och Simone för att sedan fråga hur Mecenaten lärt känna hans namn.
?Mäster, din staty av ärkeängeln Mikael som sitter och väger människans för och nackdelar, skänktes till påven i Rom efter att han förälskat sig i den. Du är en erkänd och beryktad skulptör?.
Mäster flämtade till och var tvungen att sätta sig ner. En stol bars fram till honom av tjänarens som stått kvar vid dörren. Där var han tvungen att sitta en stund och begrunda innan han kunde tala igen. Mecenaten satte sig vid hans sida och de började samtala om statyer och uppdraget tills Mäster äntligen presenterade Simone som sin lärling. Simone bugade för Mecenaten och blev sedan tvungen att följa tjänaren till deras nya verkstad där hon kunde börja plocka upp deras bagage och verktyg.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [2]
Det var ett stort äventyr för både Mäster och Simone, de färdades under flera veckor genom ett tidigt vårlandskap. Men ju närmare Genua de kom desto mer grönska såg de, det var en resa mot våren och värmen. De njöt av att se landskapet färdas förbi utanför vagnsfönstret och se människor längs vägen. Resan gav dem tid till att tala om annat än arbete och tid för reflektion.
Ibland så kunde Simone komma på Mäster med att sitta och betrakta hennes ansikte. Han såg fundersam ut i sina funderingar och det gjorde Simone bekymrad och orolig. Mäster var den svaga länken i hennes lögn. Han om någon kunde avslöja henne i hennes utklädnad som man. Det gjorde Simone obekväm och hon ansträngde sig i att vara manlig, föra manliga samtal och välja att sitta intill honom med ansiktet bortvänt så mycket hon kunde. Men det gjorde inte att Mäster slutade betrakta Simone med nya ögon. En dag sa Mäster:
?Du har ett feminint ansikte som jag skulle vilja ha som utgångspunkt någon gång i en staty när jag gör en kvinna. Hoppas du inte tar illa upp men dina drag är kvinnligt vackra om det inte varit för ditt fula hår. Ditt hår får vi föresten göra något åt så att du är representabel i Genua. Du måste spara ut det och låta en erfaren barberare klippa det.?
Han, Mäster, funderade en stund till och fortsatte:
?Rakar sig inte ens fast han är snart 18, det blir inte mycket till man det inte?.
Simone vågade inte säga något alls, hade inga ord alls i huvudet som kunde locka Mäster på nya tankar. Om Mäster skulle ana sig till något nu, precis innan det nya livet i Genua, skulle Simones liv vara över. Hur skulle hon få honom att släppa dessa tankar på hennes kvinnliga drag. Vad skulle kunna göra att hon inte längre hade de dragen kvar, förstöra sitt ansikte, vanställa sig?
Tankarna snurrade i hennes huvud resten utav den dagen och hon fylldes mer och mer med tankar på att vanställa sitt ansikte. Men hur? Skulle hon klara av att dra en kniv i ansiktet, låta en häst sparka henne eller smörja in ansiktet i något som vanställde det? Tankarna var mer och mer lockande för varje sekund. När hon tvättade sig på kvällen så tittade hon ner i handfatet och skymtade en bild av sitt ansikte.
Det var mer ett ansikte utav en yngling är en vacker kvinnas, visst fanns det mjuka drag i det men inte mer än hos andra av hennes manliga vänner. Så hon slog bort tankarna på att vanställa sitt ansikte och somnade gott.
Under den fortsatta resan så betraktade Mäster Simone ibland men de samtalade aldrig mer om ämnet.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [6]
Del tre
Hon hade besökt sitt hem för att fira påsken och var på väg till Mäster igen. Under åren som gått sedan hon flyttat till Mäster hade det inte varit möjligt att hälsa på familjen mer än vid någon enstaka högtid. Dels var vägen lång och dels så hade Mäster så mycket arbete att han inte kunde vara utan hjälp av sin lärling. Under de fyra åren hon varit där så hade hon utvecklats i sitt arbete men var ännu inte fullärd på en lång tid framöver. Även om hon gick som lärling till en bildhuggare och lärde sig att hantera sten så fanns fortfarande kärleken till trä. Det var helt olika arbetssätt, så arbetet i trä fick hon arbeta med på fritiden och lära sig tekniken själv. Inte för att Mäster missunnade henne eller förlöjligade hennes arbete utan för att de hade så många beställningar att tiden inte fanns för att skapa för sin egen skull.
Simone hade nästan själv glömt att hon var en förklädd kvinna och hade under åren lärt sig att vara en ung man. Hon hade fått en del manliga vänner och lärt sig utav dem, sättet som en man uppförde sig på. Simone trivdes bland män, med deras sätt att prata och det var nu naturligt för henne att ha samma sätt att uppföra sig som dem. Dessvärre hade en av Simones manliga vänner en syster som hade blivit förälskad i henne. Systern rodnade så fort hon såg sin bror och Simone, gjorde allt för att stjäla sig till ett par ord med henne och sneglade under hättan på Simone i kyrkan. Det var lite obekvämt för Simone att ha en beundrarinna men enligt Mäster så var det på tiden, hade varit onormalt annars. Så för att inte få ännu mer bekymmer på halsen så gled Simone undan när beundrarinnas bror tog upp ämnet, svarade kort på hennes konversations försök och snäste när svar krävdes. Som tur var så var det inte så ofta som Simone kunde träffa någon, utom Mäster, eftersom arbetet krävde långa och många timmars slit.
?Simone!?, ropade Mäster så fort hon kom innanför dörren till verkstanden. Simone skyndade sig dit för att höra vad han ville. Han stod med ett vitt papper, med ett sigill på, i handen och viftade med det.
?Vi har fått en beställning som kommer att ge oss månader utan penningbekymmer. Om vi lyckas med att göra uppdragsgivaren nöjd så kan vi få fullt av beställningar framöver. Det är från en köpman i Genua, hur han har hittat oss har jag inte en aning om men han vill ha en staty av en Eros. Så packa dina personliga saker och våra verktyg för vi reser med solen imorgon!? Mäster flämtade till och fortsatte:
?Detta är vad jag väntat på i hela mitt liv, jag har kämpat och skapat för att få ett erkännande, att få en mecenat, som kan ge mig trygghet. Så att jag slipper att vänta på beställningar och oroa mig för pengar. Tänk om detta kan vara början på min lycka!?. Mäster tittade på Simone och fortsatte:
?Detta är även din lycka, i Genua kan du skapa dig ett namn och få möjlighet att bli din egen mäster.?
Simon log vid tanken, hon skulle flytta till en stor stad och få arbeta med statyer som människor beställde och inte bara kyrkan. Äntligen skulle alla hennes drömmar hon slå in.
Simone fick gå hem till sina föräldrar för att tala om nyheten fast tiden var knapp. Båda hennes föräldrar blev oroliga för att hon skulle så långt bort, att de kanske aldrig mer skulle ses och det var tid att säga adjö. De pratade länge och väl om hur livet skulle bli, vad hon skulle tänka på och hur hon skulle göra om hon ville hem igen. Tillslut tog modern med henne till kammaren och öppnade klädkistan. Längst där nere så låg en underbar sidenrock i blått med guldbroderier. Modern räckte den till Simone som smekte tyget och såg undrande på sin mor. Hennes mor smekte Simone på kinden och sa:
?Denna fick jag av din far i morgongåva och den är din nu. Den dagen du gifter dig så skall du ha den i din brudsäng.?
?Men mor, jag skall inte gifta mig och jag kan inte ha ett kvinnokläde i min packning. Tänk om någon ser den och förstår??
Modern log och sa: ?Du kan ju alltid säga att det är en morgongåva till den kvinnan du skall gifta dig med.?
Många löften och tårar senare lämnade Simone sitt föräldrahem för kanske sista gången.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [6]
Del två
Kvinnan ruskade på sig i morgonkylan för att komma ur sina dagdrömmar. Hon måste skynda sig att samla in ved för att komma in i verkstaden. Hon ville fortsätta sitt arbete som mäster hade givit henne. När hon var klar med sina uppgifter så fick hon fortsätta med sitt eget arbete, sina figurer i trä som hon älskade att snida fram. Hon hade fått en stor stock av mäster, det hade krävts tre vuxna män att bära in den i verkstaden och hon hade länge gått med en vision om vad det skulle bli utav den. Hon ville skapa en bild av livet, kärleken och skönheten. I sina händer kunde hon känna hur hon snidade fram formen av sina tankar, äntligen hade hon nått sina drömmars mål. Men hon visste vilken risk hon tog, om någon skulle komma på hennes hemlighet så skulle hon bli bannlyst och utkastad. En kvinna fick inte arbeta och absolut inte med konst som nästan var att betrakta som syndigt. Alla nakenstudier det innebar var inte något som en kvinna fick ägna sig åt och det kunde förgifta hennes hjärta enligt kyrkan och gängse åsikter.
Hon fnös för sig själv åt dubbelmoralen och tog några nedfallna grenar till i sin famn. Raskt började hon vandra tillbaka till huset och värmen.
Så fort hon kom in genom dörren så kunde hon höra mästers röst ropa på henne: ?Simone, kom hit!?
Hon lade ner veden och gick in i verkstaden för att se vad Mäster ville. Han stod framför sin påbörjade staty och tittade. ?Det är inte bra, jag får inte till formen, något fattas. Vad ser du??
Hon hade mycket kvar att lära, det visste hon och därför så dröjde hon med svaret. Hon ville inte att Mäster skulle tro att hon var full av högmod. När hon tittat och funderat en stund så började hon förklara vad det var som gjorde att hon tyckte att något fattades. Vart bristerna låg i modellen och skapelsen. Mäster lyssnade och funderade på det hon sagt och sa:
?Gott, du har det rätta ögat. Om ett par år så är du en fullärd skulptör med ett namn som bärs vida omkring. Men nu så har du mycket att lära i rent handlag så sätt fart så vi hinner arbeta en stund innan frukost.?
Hon nickade och satte igång med sina sysslor. Mäster var god mot henne men han visste inte om att hon var förklädd utan trodde att hon var en ung man. Om han trott annorlunda så hade hon inte fått gått i lära hos honom, han hade aldrig vågat ta den risken. Han visste att den hade retat upp kyrkan så till den grad att han och hon hade blivit bannlysta. Det var, enligt hennes mor, ett högt pris hon betalade för att få göra det hennes hjärta ville men hon tyckte själv att det var värt det. Inte ville hon skaffa man och barn när hon kunde skapa och göra underverk med sina händer. Hon var bara fjorton år men kunde inte tänka sig att hon någon gång skulle vilja handla annorlunda och ge upp sitt skapande. Den lusten var som en eld i hennes hjärta och inte kunde den elden bytas ut mot något annat. Hon var fullkomligt lycklig med att lära sig alla hemligheter det fanns att skapa i trä och sten. Men det skulle dröja många år innan hon var fullärd och därför var det bara att fortsätta att arbeta.
Postat i: saga Permalink Kommentarer [8]