Barn vet...barn förstår...barn känner när de är älskade och behöver inte ett brev som förklarar. Jag skrev ett inlägg om mitt brev, min förklaring, till mina barn...om jag skulle döden dö. Några (två) tyckte att det var onödigt om barnen varit älskade, att de vet och att de inte behöver det i ord. Jag håller med till viss del, om man levt ett helt liv, om man hunnit med att se dem växa upp så håller det. Men om man dött under deras uppväxt...tycker inte jag att det håller.
Man kan aldrig höra "jag älskar dig" för mycket men det räcker med ett par ord för att känna sig oälskad. Om jag dör...nu...vill jag att de skall vara säkra på ... mina känslor. Visst visar jag det...varje dag, i varje minut och med varje andetag. Men ett papper med det skrivna ordet finns där för alltid, som en påminnelse...en bekräftelse.
Så ja...jag vill vara tvärsäker på att de vet, att de minns...att jag finns kvar i ordet...
Postat i: funderingar Permalink Kommentarer [3]
Skriv det då på dokumentsäkert papper godkänt enligt SIS. Annars hade jag nog hellre sett att du skrev en bok om alla problembarn som slutat vara problembarn och blivit goda medborgare. Du mäste ha sett en del av dessa "odågor" som blivit förvandlade.
Varför skriver ingen om alla "odågor" som blivt bra. Jag stöter ofta på ledsna föräldrar med tonåringar -- med problem -- och sen några år senare han/hon läser på universítet och föräldrar är jätteglada.
Skrivet av liberum-weto den 16 september, 2009 kl. 15:20 #
Jag tycker du ska lita på din förmåga att förmedla din kärlek utan verifikation.
Det är nog självklart att barn tror sig älskade av sina föräldrar om de (föräldrarna) inte visat motsatsen....
Ett brev skulle få mig att bli mer tveksam än övertygad...varför trodde hon att jag skulle tvivla på hennes kärlek....om du förstår hur jag menar.
Skriv du brev om du känner att det är det du ska göra så hoppas vi att du lever länge och väl och att dina barn kan leva i trygg förvissning om sin mors kärlek!
Jag har uppfattat dig som en mycket kärleksfull mamma och kan inte tänka mig att dina barn skulle ha en annan uppfattning.
Tro på det!
Kram
Skrivet av WoW den 17 september, 2009 kl. 09:36 #
Zozz! Man kan visst höra ett "jag älskar dej" för mycket. Detta om föräldern/partnern/vem som, säger det, men inte visar det.
Har sett föräldrar skälla på sina små barn för småsaker ena stunden, för att senare överskölja dem med "jag älskar dej". Känns inte som kärlek, utan mera som en handling för att lätta sitt dåliga samvete.
Observera att jag inte jämför dej med sådana föräldrar. Men, varför känns det inte som barnen förstått att du älskar dem? Är de så små?
Skrivet av LL den 17 september, 2009 kl. 21:18 #