Alopecia (med självförnekelsen intakt kontrollerar jag inte att det är rätt stavat) är en konstig sjukdom. Man tappar hår utan att vara sjuk, eller lite sjuk men inte med en SJUKDOM ... bara lite autoimunt så där. Man tappar lite hår, här och där, mest där (på huvudet i mitt fall och tyvärr inte under armer eller ben och ögonfransar och bryn sitter kvar) i kala fläckar som är större eller mindre.
En lite fläck, så där, bryr jag mig inte om men när det är ca 40% av huvudet så är det bök. Fram till dess kan jag ha scarfar runt =) men tappas det mer blir det peruk. Och peruk har jag ju lite ... tudelade åsikter om ... så när det var dags denna gång så var det mycket själasökanden innan jag tog steget att i princip raka av håret och ta på den.
Att klippa bort allt hår, som är kvar och ironiskt nog så är det rätt så mycket massa ... men då bara på halva huvudet, hm... var en befrielse =) att lixom inse att det är som det är...och så är det
Sen kom ju den första dagen som jag skulle ha peruk i mitt liv ... där ute i verkligheten ... för det är en stor skillnad på att tänka sig in i det och faktiskt vara tvungen att ha den. Natten innan hade jag lite svårt att sova, jag låg och spelade upp scenarion som kunde tänkas hända. Allt från att någon pekade och skrattade till att människor runt mig såg på mig med medlidande, som om jag inte var den samma längre.
Tillslut kom jag på att jag inte är universums mittpunkt, att människor inte bryr sig speciellt mycket om mig och att det inte kommer att påverka människor speciellt mycket =)
Så jag var rätt lugn när jag åkte ut i livet...ingen skulle igentligen bry sig...lugn och trygg va jag
Men så mycket beröm som jag fått av min nya frisyr, av de som jobbar i restaurangen, av anställda, folk jag inte pratar med annars och majoriteten av mina kurskamrater...och då menar jag högt och tydligt beröm ... som att komma fram i grupp och berömma...och det har varit ... ärligt beröm ... varmt beröm ... tack-kramen...
Detta har aldrig hänt mig annars...och attans va svårt det är att ta...jag ville ju vara osynlig och det är väl det enda jag kan säga att jag inte varit nu...sen undrar jag hur j-vla illa jag har sett ut i mitt riktiga hår om alla uppmärksammar min peruk...så tänk va fel man har om folk och sin egen reaktion...fast det är fortfarande inte kul...för nu är jag medveten om att människor verkligen ser mig, bryr sig och kommer ihåg mig...
Postat i: funderingar Permalink Kommentarer [7]
Besök gärna mitt nya blogghem. Den finns i url adressen!
Skrivet av Kojiki den 16 december, 2009 kl. 21:09 #
God Jul och gott nytt hår. Ja, det måste kännas märkligt att uppmärksammas på det sättet - men mest positivt i alla fall.
Skrivet av liberum-weto den 20 december, 2009 kl. 13:08 #
God Jul och ett gott nytt år!!
Skrivet av Nikks den 22 december, 2009 kl. 21:10 #
God Jul
Skrivet av liberum-weto den 23 december, 2009 kl. 17:06 #
Hej Zozzy!
Bara jag som tittar in och vill
önska dej en riktigt
***G*O*D***J*U*L***
Julkramen
Skrivet av Agath den 23 december, 2009 kl. 22:47 #
En liten hälsning...
Skrivet av Kojiki den 29 december, 2009 kl. 09:02 #
Zozzy Mah Frend
A New Year, new memories tae make
an' auld worries Ye will suin forsake
th' world is Yoors, fur Ye tae take
Happy Hogmanay-Gott Nytt År 2010
Skrivet av Ian & little angus den 29 december, 2009 kl. 20:43 #